Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.