Jag skall inte skriva om att det snöade i torsdags kväll eller att snön la sig på backen och på taken. Tänker heller inte uppehålla mig vid att jag drog på mig vinterkängorna som stått i farstun och skällt sedan vi kom ner eller att det plaskade under fötterna när hunden nattkissades. Tänker heller inte orera om plogbilen på vår murvelgata eller om hur den fick mig att känna mig. Tror ni mig inte? Men så kolla här då!

Men om vad en dörr gör med min sinnesstämning, det tänke jag berätta!

Jag har inte längre koll på hur länge sedan det är sedan vi började prata om en dörr in till en suite-badrummet. Egentligen tyckte vi väl redan från början att det var märkligt att det inte fanns någon dörr men att det fanns annat som inledningsvis var viktigare att ta tag i. Vi har sedan dess frågat ett flertal hantverkare om de vill åta sig jobbet och de har alla sagt ja, eller snarare nja, och sedan har det runnit ut i sanden.
Annat är det med Tom! På en och en halv vecka har han fått dörrkarm, dörr, garderobsdörr och anpassningar gjorda och jag behövde bara måla, städa och fixa till lull-lullet.

En gardin, liknande den vi har i gästbadrummet,

ville jag försöka hitta till den nya badrumsdörren men någon sådan gick inte att uppbringa i de butiker jag letade upp.

Men väl hemma efter min misslyckade shoppingtur, dök jag in i vårt linneförråd och lokaliserade en av alla miljoner (nåja, kanske en överdrift) dukar som hamnat där, efter att den äldre generationen en efter en lämnat både oss och alla sina vackra saker. Duken fick en kanal sydd på sig och ströks varsamt slät, så nu sitter den där på dörren som en smäck.

Därmed är privatlivet på toaletten slutligen fredat. Och badrummet helt klart, eller?

Nä. Dusch- och badkarskranarna väntar fortfarande på att bli utbytta liksom duschtråget på att bli justerat så att duschdörren kan komma på plats. Alla de hantverkare vi anlitar är inte lika bra på att hålla deadlines och göra klart allt intill minsta skruv som Tom.

Tom, som sedan under samma knappa två veckor dessutom snickrat ihop vår pergola helt enligt önskemål och lite till. Vi for tillsammans till Leroy Merlin och köpte virke och vi fanns till hands för löpande detaljbeslut men resten överlät vi med varm hand till honom.

Vi är bortom nöjda med resultatet och tycker att våra veckor här blivit precis så produktiva som vi hade önskat. Om vi bortser från Linky-incidensen förra fredagen, förstås; den som var huvudanledningen till vår januariresa. Det gör nu inte så mycket. Vi löser det en annan gång.
Nu återstår några timmars söndagskväll, sedan tuffar vi norrut igen.
Åker vi hem, frågar jag mig, eller är hemma här?
Känslomässigt blir svaret tveklöst ja. Här bor min själ. Den praktiska hjärnhalvan hävdar något annat.
Nåväl, tillbaka till Sverige far vi, till idel gulliga solstrålar men också tillbaka till vintern. Fredagens murvelsnö är sedan länge glömd och solen värmer återigen i lä för den nariga januarivinden. De må fortfarande vara kallt med languedocmått mätt men jag tänker nog snarare en tidig vår, den som de svage kallar vinter! För vad hittar jag i trädgården när jag går runt och njuter?

Inte ser det ut som vinter, iallafall …
Vi har förstås också åkt på utflykter och varit sociala, men om det berättar jag en annan gång.