Igår lämnade jag Murviel. Jag hade siktet inställt på att ta mig en bit norr om Lyon och att vara framme där senast nio på kvällen. Jag hann städa ur vårt sovrum, packa ihop mina saker, äta lugn frukost på verandan, simma några längder och surpla åtskilliga koppar kaffe medan samtalen vindlade sig fram i alla möjliga riktningar. Huset har nya gäster, som får klara sig utan oss nu. Det är lite saker att stå i därhemma.

För någon vecka sedan fick jag den ljusa idén att låta Lorf (barnen på besök gav honom ett nytt namn – de försökte med Rolf och Loyd också men jag fastnade för Lorf) flyga hem medan jag och hunden skulle frakta hem oss själva och bilen. Då sparas det semesterdagar så att vi kanske kan komma iväg en sväng tillsammans i höst också. Jag är nämligen beredd att gå ganska långt för att kräma ut så många dagar jag bara kan i Murvelhuset. Jag gillar’t, förstår ni.

Riktigt hur långtgående denna min osjälviska(?) uppoffring skulle bli, var jag dock lyckligt ovetande om när jag lugnt njöt mitt otium på verandan. Hunden och jag har ju roadtrippat genom Europa solokvist ett antal gånger nu och det brukar gå bra. Jag har mina inarbetade ritualer och rutiner och den nya bilen är löjligt bra. Lite köer hade jag räknat med – det är ju semestertider – så jag gav mig iväg utan att boka första hotellnatten för att kunna svänga av om det skulle visa sig ta längre tid än beräknat. Det var ett mycket klokt och vist beslut, skulle det visa sig.

Det tog lite längre tid än beräknat. Nämligen.

Sisådär en fem timmar längre tid.

Inte fanns det någon plats för mig och hunden på något härbärge heller, för vi var många som inte kom dit vi hade planerat igår.

Jag kom till Orange, sedan tog det stopp. Och då menar jag stopp. Termometern i bilen visade 38 grader, cikadorna gastade men i övrigt var det tyst. Wilda och jag tog en promenad på motorvägen tillsammans med de andra bilisterna.

På autoroute-kanalen 107,7 varnades det för hela Rhonedalen – undvik A7 och vägarna runtomkring, om ni kan, mässade den. Så pratade de om caniculens återkomst och den märkte vi ju av, hunden och jag. Hettan dallrade i asfalten men bilen höll sig ganska sval, trots att motorn och därmed också AC:n inte kunde vara igång hela tiden.

Det lilla pälsdjuret är hur cool som helst men igår var det lite svårt att få henne att dricka vatten och det blir förstås nervöst i värmen. Det är också helt nödvändigt att fokusera på att hon skall ha det bra, så motorn fick gå mer än vad den hade fått göra annars. Inte vid något tillfälle verkade hon bli för varm. Jag hade dessutom ohemula mängder vatten med mig och hade en blöt handduk i beredskap i kylboxen, utfall att.

Så snart vi kunde lämnade vi motorvägen och tråcklade oss fram på småvägar men det var vi naturligtvis inte ensamma om heller. Det blev stillastående köer där med, fast under alléer av skuggiga plataner, så det kändes bättre. Bredvid oss löpte A7:an med mil efter mil av stillastående långtradarkaravaner. Navigatorn bekräftade kaoset med ilskna röda kryss längs med hela autorouten mellan Orange och Montelimar.

Vi körde 37 mil igår. Det tog drygt åtta timmar. Utan någon egentlig rast.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu sitter jag på ett sött hotellrum med en något daterad inredning och lyssnar på kyrkklockorna och sorlet på Heidelbergs stora rådhustorg.

Hunden har, som sig bör, installerat sig i min resväska.

Ute är det fortfarande dryga trettio grader fastän timmen börjar bli sen. Jag är trött men lättad över att ha kommit så här långt. Dagens etapp gick betydligt bättre och jag slapp köer helt och hållet ända fram till Karlsruhe från Vienne, där jag till slut fick tag i ett snordyrt hotellrum strax innan midnatt igår.

Nu skall jag följa den snarkande jyckens, tillika världens bästa resesällskaps, exempel och krypa till kojs. Imorgon är en ny resdag. Det får bli bra.