Grönsakskaoset är ett minne blott. Den stora gröna keramikskålen är rengjord och duken är utbytt mot en nystruken antik diskhandduk som jag hittade på loppis i Carnac förra sommaren.

Före…

… efter.

På samma loppis inhandlades för övrigt en lätt bedagad dromedar i plåt, som nu återtagit sin plats på den ena fönsterbrädan.

I kylskåpet finns mat bara för två och jag har snart tvättat mig igenom alla lakan och handdukar som de senaste veckorna tjänat oss och våra gäster.

Huset luktar såpa, liksom poolhuset och inga badleksaker ligger utspridda runt det glittrande turkosblå. Det råder ordning. I det nyfejade köket tillagar L pesto till all färsk pasta som blivit över och som snart blir för gammal. En inre frid sänker sig för en stund och jag njuter av att fönsterluckorna står öppna och släpper in ljuset över det stora, vackra rummet, där vi inte längre behöver kliva över skor, kassar eller pryttlar och där varken matbordet eller soffbordet är belamrat med tidningar, datorer, sladdar, telefoner, böcker, kartor, pennor, spel, kortlekar eller chipssmulor.

Jag tycker om att ha det bortplockat så där i största allmänhet och kan bli ganska grinig på bråte som bara blir liggande. Men i två veckor har jag inte ens noterat något av det där. Jag har helt sonika klivit över det som behövts klivas över och fokuserat på att hålla kök och badrum rena. När huset sovit tidiga morgnar har jag tofflat runt och gjort det redo för dagens drabbningar. Så har de kommit nerför trappan, en efter en och vi har ätit frukost på terrassen tillsammans.

Morgontrött prins i L:s famn

Länge.

Kaoset innanför terrassdörren har inte rört mig i ryggen, för i vårt kaos bor så mycket kärlek, så mycket liv och allt det som jag behöver allra mest.

Mina barn. Den lille prinsen. L och hunden. Mamma i telefonen nästan varje dag, Anna-Stinas uppmuntrande kommentarer på Facebook. Att de finns.

Mitt syre.

Det städade rummet är fint men bär inte längre på så många spår av familjen. Lite prydligare är det. Lite tristare.

Nästa vecka far vi hem och överlåter huset till andras skratt och stoj. Sådant passar murvelhuset perfekt. Det riktigt bröstar sig vid blotta tanken!