Västkusten kråmar sig, fjäskar och tuppar omkring i en sommarstass som fullkomligt golvar mig. Det blir inte bättre än så här. Skinnet är litet kärvt efter en simtur i havet tillsammans med min allra finaste minsta. Första utomhusbadet på hemmaplan i år och lite motvilligt konstaterar jag att ett havsbad av det slag jag tog idag är svårslaget, poolen i Murviel får ursäkta.

Så middag på bryggan på Lilla Rösö i fint sällskap och jag fäster allt på näthinnan och i mobilkameran att ta fram när höststormarna börjar vina runt knuten om inte alls så länge.

Det är då, när allt det sommarsvenskt ljuvliga men ack så korta är över, som Murviel hjälper mig att hålla humöret uppe; ibland på plats, ibland hemmavid men med vetskapen att det finns där som en värmande filt om axlarna.

Årets murvielsommar är intensiv, full av gäster och samtal långt in på natten. Blogginläggen står på kö och väntar på att bli skrivna, så det är lika bra att sätta igång. Jag börjar från början, på allra första dagen på plats, då Erik och jag följde med på förmiddagsbesök till Sainte Cécile du Parc. Morgonen var varm när vi vandrade ut på fälten tillsammans med Christine, som äger gården tillsammans med sin man Stéphane sedan ett antal år tillbaka.

Gården har förstås funnits länge, men paret har renoverat, uppdaterat och byggt till sedan de tog över den 2005 och den nya caven liknar ingen av dem jag förut sett. Den är ljus, sval och kliniskt ren och det låter kanske inte så charmigt, invaggade som vi är många av oss att det måste vara gammalt, traditionellt och schablonfranskt för att osa charm. Men Christine berättar så engagerat, vinerna smakar så gott och svalkan i den luftiga caven är så skön att det blir uppenbart att en ny cave förstås skall byggas just så här och inte försöka efterlikna något gammalt. Sådana finns det tillräcklig många av ändå, som tur är.

Nya ekfat, som håller för ett par tre säsonger innan de gjort sitt

Att göra vin är en konst. Men det är slitigt och tungt och har väldigt lite att göra med den romantiserade bilden av det som vi matas med i filmer och böcker som ”A Year in Provence”. Någon knotig, väderbiten vinbonde hittar du inte på Cécile du Parc. Istället hittar du en modern familj mitt i livet och Christine själv är très chic.

En och annan kartong vin fick följa med i bilarna och sedan bar det hemåt för lunch och några lata timmar vid poolen. Fast numer köper jag bara det som vi konsumerar på plats. Skall något vin fraktas med hem till Sverige, överlåter vi det med varm hand till Maison Hansby. Finfin service och stort utbud hittar du där och dessutom får du vinet levererat till dörren.

En alldeles formidabel start på semestern, om du frågar mig!