Etiketter
Syrsorna spelar och det sommarblå halvmörkret sänker sig över Skärhamn. Min tjörnska bloggplats under nya paviljongen är äntligen så där somrigt härlig som jag hade föreställt mig den när den kom på plats i snålblåsten för en månad sedan.
Det är helt vindstilla och alldeles tyst. Förutom syrsorna då. Fast de är betydligt beskedligare än de energiska cikadorna i Murviel, förstås. Det är så skönt att vara hemma efter fyra tämligen gräsliga dagar på bilköande fot. Bara en sån sak; att jag trots motviljan att behöva lämna Murviel, ändå nästan lite nyförälskat upptäcker att det tjörnska vistet också har blivit hemma och tryggt.
Svensk sommar när den beter sig som en sommar borde, är faktiskt precis lika härlig som en sydfransk, fast annorlunda. Om det inte vore för alla de där dagarna genom åren då svensksommaren fått mig att misströsta, så skulle Murviel få känna av konkurrensen, minsann.
Stockholm, som varit mitt hem i 34 år känns alldeles undanskuffad. Återvänder jag dit, tro? Kanske, kanske inte. I någon form, alldeles säkert, men som permanent vistelseort helst inte. Jag kan ju faktiskt bestämma det själv och just det känns som en alldeles särskild ynnest.
Tjörn och Murviel. Både och. Inte antingen eller.
Hur gick det till? När hände det?
Den galna tröttheten från igår är som bortblåst och jag är lugn. Alldeles lugn. Lika lugn som sammetsnatten som sveper sig omkring mig. Madame Wanderlust vill inte åka någonstans alls just nu.
Och det är en hel vecka tills jag åker till Murviel igen. Eoner av tid att njuta tjörnsommaren. Fast då flyger jag. Bilen får pusta ut här hemma. Liksom hunden.
Lyckliga, lilla fina hunden, som litar så blint på mig att hon tålmodigt hänger med på alla mina strapatser utan att knysta.
Hon vet precis hur det går till. Finner sig, fogar sig och fyller mig med en kärlek jag inte trodde var möjlig att känna för ett litet djur, hur burrigt sött det än är. Och Wilda är söt. Jättesöt, faktiskt, men där finns något annat som drar i min hjärterot. Ett slags oändlig visdom i de mörka iakttagande ögonen. En värdighet som är alldeles väldigt påtaglig. La Dame.
