Taggar

, , ,

Vad gör bilister som parkerat på autobahn?

Skriker, gapar, tutar, fäktar, skäller på grannbilen, gör konstiga undanmanövrar, kör i räddningsfältet?

Gråter? Sliter sitt hår? Bryter ihop? Bråkar med frun? Skäller på barnen? Klipper till hunden?

None of the above.

Använder de en livlina och ringer en kompis? De har de ingenting för, isåfall. De tar sig ingenstans. Inte jag heller.

Så jag läser en bok. Lägger upp köbild på Facebook och får genast sympatier.

Stilla flyter inte bara Donau...

Stilla flyter inte bara Donau…

Gläds åt att murvelhusets gäster verkar ha det bra gör jag också och tvingar mig själv att tänka på att jag snart är där igen. Att det här går över. Att ingen hittills svultit ihjäl, tynat bort, dött av törst i en kö på autobahn. Tror jag, iallafall. Väl…?

Bäst som jag sitter där och funderar ut möjliga vidriga, vilda scenarios, släpper proppen och jag blir inte så lite irriterad. Just så, faktiskt.

Jag har ju just gett upp hoppet om att komma vidare i närtid och har plockat upp datorn för lite blogginläggsförberedelser. I huvudet stångas uttänkta formuleringar som jag måste få ner för att inte tappa bort dem och så måste jag snabbt stänga locket, ösa iväg äpplemaskinen på passagerargolvet och trycka igång voituren. Ni får ju förstå paniken!

Så vad göra?

Hitta första bästa rastplats medan jag högljutt ropar mina snitsiga rader om och om igen högt för hunden, naturligtvis. För att komma ihåg allt smart jag tänkt ut. Wilda tittar trött på mig. Som att det slagit slint alldeles. Som på en som vandrat i öknen i många dagar och med spruckna läppar och dammiga ögonfransar dråsar ihop och yrar när hon till slut når oasen.

Så nära och ändå så långt borta!

Så nära och ändå så långt borta!

Men fram med tangentbordet, snabbt, liksom febrigt, plita iväg det som måste plitas iväg, passa på att rasta både mig själv och jycke för att sedan återuppta färden igen. Denna gång försenad med en futtig timme bara. I äpplemaskinen vilar blogginlägget tryggt och jag är nöjd.

Så vad gör de köande bilisterna då, de som alls inte tappar fattningen?

I sann tysk ordningsanda ser de till att hålla räddningsfältet fritt, de kramar sina barn, samtalar lugnt om tingens besvärliga ordning med nyfunna brothers and sisters in arms och röker kanske en cigarett. Hundarna får vatten. Kaffetermosar åker fram, böcker läses och en och annan svensk donna bloggar.

Stau nummer 537.495 (typ) nära Hannover i skymningen...

Stau nummer 537.495 (typ) nära Hannover i skymningen…

Det är lugnt och städat och tålmodigt. De har uppenbarligen varit med förr. De gamla damerna i en exotisk vit Volvo V70 Classic också.

Idag tog den beräknade 7-timmarsresan istället drygt tolv timmar. Det svider i ögonen, värker en smula i axlarna men jag har inte känt mig trött. Förrän nu, när koncentrationen släpper, när hotellrummet är av det tjusigare slaget

Radisson Blu i Rostock

Radisson Blu i Rostock

och när hunden har snurrat runt av glädje över ytorna och en strategiskt placerad fåtölj,

image

då ger jag efter och blir med ens galet trött. Blogginlägget är ju dessutom redan skrivet. Bara att publicera. Sånt en gör när den ena stillastående bilkön avlöser den andra.

Mitt rufsiga änne skall till sist få möta kudden.

Bon nuit, Gute Nacht och söta drömmar.

Over and out.