Solen är tillbaka och den svala morgonen är smärtsamt vacker. Det är tystare än vanligt, nästan som tidig höst. Spindlar tar över det nya räcket,
tvätt fladdrar i den mojnande brisen och jag samlar ansträngt tankarna.
Här är tryggt. Tror jag.
Här är småskaligt byfranskt.
L har varit hos bagaren som vanligt. Hunden är promenerad.
Dörrarna står öppna mot trädgården. Som vanligt
40 mil härifrån är ingenting som vanligt. Det är alldeles omöjligt att inte tänka på.
Nice 14 juli 2016 borde få kommas ihåg som en festernas dag. Så tilläts det inte bli.
Tio mil från Nice är heller ingenting som vanligt. Vi har här i Frankrike levt igenom Charlie Hebdo, Bataclan och nu Nice som ör välkänd mark för iss. Det kommer oerhört nära och blir outhärdligt smärtsamt. Jag har tv på hela tiden och får tårar i ögonen konstant. Vet inte om jag ska hänga ut vår franska flagga som nyss vajade under EM. Får se hur grannarna gör. Med mannen åter på sjukhus och själv ordentligt sjuk och ensam hemma känns det här förstås extra svårt att inte bli så uppgivet ledsen över. Och alla barnen…
GillaGilla
Monet i Belgentier nöra Toulon skrev de anonyma raderna
GillaGillad av 1 person
Ibland är livet så förfärligt, förfärligt orättvist. Detta måste få ett slut.
Jag hoppas också innerligt att ni båda skall få må bättre snart.
GillaGilla