Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.
Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.
Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.
Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.
Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?
Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…
Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!
