Det är märkligt – jo, jag vet; ”märkligt” börjar bli ett ytterst vanligt ord i min coronavokabulär – hur mitt fokus gradvis ändrat riktning. Inte genom någon aktiv handling, utan snarare ytterst motvilligt och inte utan att jag både stångats och sprattlat.

Nu har jag till slut, om än tillfälligt, stillnat.

Ingenting av det jag tagit för givet finns kvar i min vardag just nu och de självklarheterna känns så avlägsna att jag inte längre riktigt får grepp om saknaden efter dem. Ett slags apati knuffar ibland bort längtet, oavsett om längtet är ihärdigt urstarkt, randigt eller rentav prickigt. När det händer blir jag nästan lite förskräckt. Inte så att jag tror att jag håller på att ge upp; det vore inte jag. Men jag hinner tänka färdigt mina tankar i den långsamhet som uppstått. Jag klättrar inte längre på väggarna, det är faktiskt ingen mening med det. Jag får också fatt i en förståelse på ett djupare plan vilka spår svåra kriser sätter och att det är farligt att ta för givet att alla på egen hand skall klara sig igenom dem utan stöd och hjälp. Ansvaret för att fånga upp, att se, förutse och att vara beredd vilar tungt på alla våra samhällsfunktioner och ju längre vi tvingas befinna oss i detta allt torftigare undantagstillstånd, desto tydligare manifesterar sig insikten att vi har ett jättejobb framför oss i att stötta och fånga upp. Oss själva och dem runtomkring oss.

Jag behöver ge uttryck för att det stundtals är svårt. När jag gör det lättar det litegrand. Då kan jag stanna upp och lyssna på mig själv eller läsa det jag fått på pränt och fräsa åt mig själv att kamma till mig. Att skärpa mig. Att resa mig och gå vidare.

Det hjälper faktiskt, så ni får stå ut med att murveldrömmarna, inredningstankarna, de tjatigt många bilderna på livet runt poolen, skildringar av cikadesång och renoveringsfunderingarna får maka på sig till förmån för en annan verklighet.

Jag känner mig redan gladare av att ha fått klottra och jag letar mig tillbaka till sinnesron. Jag åker till Dingle lite mer nu och även om de flesta jobbar hemifrån, träffar jag några där och kan ge uttryck för hur mycket jag saknar dem och vårt sammanhang. Ibland är kollegan Dino på plats och ingen kan som han ge uttryck för hur glad han är att se oss.

Ibland blir det lite överslag och han klarar inte riktigt att göra av sig någonstans. Jag blir lite avundsjuk på hans totala aningslöshet och sprittande glädje. Han har en del att lära oss, Dino, den pyttelilla, nio månader gamla kollegan i den stora lurviga kroppen.

Det är extra fint att träffa Dino. Och Mynta, Jessie, Tindra och de andra lurviga lyckopillren. De tar med bestämda steg med oss in i nuet och tvingar oss att stanna där en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välgörande, om du frågar mig.

När sedan tankebanorna lyckats snurra sig runt via Dingle och lurviga lyckopiller till notiser från Murviels facebookgrupp,

förmås jag till slut komma till ro och hitta trevligare saker att fundera på än hotande apati och svårmod. Världen vaknar igen. Languedocvännerna delar med sig av sina försiktiga nya äventyr i återvunnen frihet. Rubrikerna må fortfarande vara tämligen mörkgrå men jag vågar ändå hoppas att det skall hålla nu och vi snart skall klara att hantera vår nya virusverklighet utan att helt behöva avstå från det enda som till slut räknas; våra fina och sådant som egentligen inte kräver några åthävor alls. Förutom att sakta ner och tänka en gång till.

En halvtimme före midnatt och jag har skrivit bort svårmodet. Nu skall jag nog kunna somna.

Bonne nuit!