Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.