En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.