Etikettarkiv: Le Studio des Artisans

Jag både längtar och inte

06 måndag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

Glass är gott men kallt. Under ett täcke blir det bättre…

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

En vill ju ändå bada…

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Brorsorna på utomhusscenen på Sundsby gård

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…

 

On the Road Again

29 fredag Maj 2020

Posted by in grand-mère, La voiture, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,

och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.

I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.

En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.

Och ändå.

Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.

Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.

Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.

Säger den.

Tror jag.

Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.

Jag har begett mig österut.

Till mina älskade prinsar.

I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.

Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.

Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.

Jag och min bil på roadtrip.

En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.

Är det en synnerligen nödvändig resa?

Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?

Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?

Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.

Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.

Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.

Bliss. Utter bliss.

Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.

Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.

Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.

Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.

Om jag hinner.

Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.

På plats, äntligen

29 lördag Feb 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vaknar tidigt av en tapper sol som envist försöker bryta igenom molntäcket medan fönsterluckorna slår i en vind som annars inte märks. Fönstret står lite på glänt och morgonluften genom det är sval.

Det är lördag morgon i Murviel och jag har absolut ingenting inplanerat. Jag drar på mig mina merylbrallor och målar plankbitar med färgprover jag köpt hos Helen på Le Studio des Artisans i St Chinian,

Elephant’s Breath, Dove Tale eller Charleston Grey till köksskåpen och Skimming Stone till väggarna i det stora rummet;

De vattenbaserade färgerna från Farrow&Ball håller på att knuffa undan planerna på att måla luckor och lådfronter med linoljefärg.

Av praktiska och tidsbesparande skäl.

Visserligen fäster linoljefärgen alldeles utmärkt på de glatta ikealuckorna men torktiden är lång och tiden knapp. Det är ingen bra kombination, har jag kommit fram till. Jag får spara det där vällustiga linoljemåleriet tills jag gått i pension men just det ser jag inte på horisonten än på ett tag.

När jag tog flyget ner för några dagar sedan kände jag mig ledbruten och trött. Jag hostade fortfarande och var rädd att de kanske skulle slänga mig av planet av rädsla för Corona. Och visst drällde det av munskyddsförsedda resenärer på CDG – fler än vad jag någonsin sett förut och åtskilliga av dem var dessutom alldeles bestämt européer – men min hosta hann stilla sig, så ingen tog någon notis om mig. Älskade J fixade till slut astmamedicin till mig och det, troligen i kombination med att få vakna av morgonsolen genom sovrumsfönstret i Murviel, gjorde susen.

I onsdags morse…

Nu känner jag mig därför så gott som frisk och livsandarna återvänder. Sakta men säkert tar jag mig an de uppgifter jag föresatt mig innan jag åkte ner. Igår for jag i vår skakiga gamla Ford till AS de Carreaux i Pezenas för att köpa kakel.

Med Annelies, från Maison de Deux, benägna hjälp var kaklet redan utsett med hjälp av hemsidan och på plats kunde jag konstatera att både nyansen och ytfinishen stämde med vad jag hade tänkt mig;

Alltså står nu en stapel kakel och väntar på François när han kommer för att lägga sista handen vid köket nästa vecka.

Innan dess skall även en köksfläkt införskaffas och det får bli måndagens uppgift. Då skall även en tur till IKEA klaras av för införskaffande av diverse komplementerande köksprylar.

Vad mer?

Jo, spis och ugnar har bränts av och testats. Till belåtenhet, skall tilläggas, efter en aldrig så liten fadäs med grillfunktionen i lilla ugnen härom morgonen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bubbelkranen har invigts med hjälp av bästa bykompisarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och jag har plockat in apelsiner till lördagsmorgonens frukost från apelsinträdet i terrasseringen.

Mugg från Milla keramik

Efter åtta år och på nionde säsongen, verkar apelsinträdet äntligen ha bestämt sig för att bära någorlunda rejält med frukt.

Mogna apelsiner…
… och en mandarin från nya citrusträdet!

Jag kommer att kunna plocka in en apelsin om dagen under hela vistelsen här, har jag räknat ut, och det är minsann inte illa! Jag hittade till och med en fallfrukt!

Det kommer att ta mig en bra stund innan jag slutar fascineras över att kunna gå ut i min egen trädgård och plocka apelsiner till frukost!

Trädgården har för övrigt fått sig en rejäl ansning sedan vi var här sist. Vildvinet, som klättrat på grannladans mur, är borta;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Träden är nedklippta,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och trädgården badar i ljus;

Visst ser det lite naket ut och visst ser jag nu mer av grannens inte alltför vackra lada,

men numer vet jag ju hur snabbt allting växer här. I sommar kommer träden att återigen skänka skugga men vildvinet kommer aldrig mer att tillåtas växa lika ohämmat igen. Det frodiga vildvinet visade sig nämligen vara oerhört populärt som fristad för byns gnagare. Jag tycker inte om gnagare. Varken i källaren på Tjörn eller rännnande runt i murvelträdgården om nätterna.

En ny säsong står för dörren. Ännu har jag många dagar på mig att förbereda inför den. Och hur fint är det inte att få skrota runt och tänka på alla älsklingar som skall befolka ägorna i sommar!

Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund

Sommar är det ju om alldeles snart, dessutom!