Det känns som om vi varit här mycket längre. Det är en långsam lunk och en stilla vistelse. Vi får besök av badglada barn ibland, som tur är,

men umgänget i övrigt får ske i små portioner, några i taget.

Medan vi semestrar vid poolen med slöläsning, korsord och ohemula mängder vatten, fortgår arbetet nere i huset. Halva rummet är klart och attiraljerna har flyttats till den färdigmålade delen och målarna har kastat sig över köket. De är alltid tre stycken, ibland fyra och det går undan, vill jag lova!
Städar efter sig gör de hela tiden också.

Det känns nästan oanständigt slött att överlåta allt arbete på andra men jag tror inte de vill ha vår hjälp. Skulle vi gjort det själva, som jag i något outgrundligt anfall av optimism hade tänkt mig, är det tveksamt om det hade varit helt klart ens nästa sommar! Lika bra hade det definitivt inte blivit och inte hade vi gett oss på bjälkarna heller. Och bjälkarna, ja, de gör hela rummet och jag älskar dem! Dessutom kommer de att knyta ihop alltihopa, eftersom de har nästan samma nyans som bänkskivorna av ek.

Varje morgon knatar L till bagaren medan jag får fram frukosten på terrassen. Då är de redan igång med arbetena inne i det stora rummet. Efter frukost far L och handlar medan jag får undan äteriet och kanske hinner med första simturen innan han är tillbaka. Det är samma rutin varje morgon och vi är tidigt uppe numera. Fast imorse for jag iväg istället, utrustad med handsprit och munskydd. På SuperU var alla väldigt noga med att hålla avstånd, måste sägas, trots att det ändå var en hel del kunder i affären. Och munskydden? Jag kan inte låta bli att fundera över om de där hemmatillverkade av tyg verkligen tvättas efter varje användning? Och det petas och pillas på dem; jag gör det själv utan att tänka men då åker den medhavda spritflaskan fram och händerna spritas! Munskyddet åker i tunnan utanför affären direkt när inhandlingen är avklarad. Inget återbruk här inte!

Vanligtvis har jag inga som helst problem med att handlingen inte sköts av mig. Fin arbetsfördelning, rentav. Men idag var det dags för en apéro med några av bygrannarna för att fira sagda L, som fyllt jämnt och då kan jag ju inte gärna överlåta införskaffandet av varorna åt honom. Något slags överraskningsmoment fick det ju ändå lov att bli.
Maria, byns totala tårtmästare, fixade tårtan;

 

En bragd under normala omständigheter men nu, i värmen, inget mindre än ett mirakel!

En pyramid med hieroglyfer till pensionären (nåja, kanske ändå inte riktigt) som skall läsa arkeologi i höst. Dessutom fick han en surikat iklädd khakiuniform – passande i öknen och för att L gillar surikater.

I övrigt fick tilltuggen vara av sådan karaktär att ingen tillagning krävs, eftersom köket är täckt av både fint byggdamm och skynken som skydd för målarskvättet.
Jag försökte göra mig till med presentationen istället, inspirerad av en bild på Instagram…

Vi hade egentligen planerat för en stor sommarfest men det var före Corona… Nu fick vi istället se till att vara tillräckligt få för att kunna sitta familjevis och buffén fick bli coronaanpassad den också, med den obligatoriska spritflaskan strategiskt placerad vid ena änden av buffén.
Det blir sisådär ett års förskjutning på allting, så det är mycket som förväntas hända nästa säsong. Den manar till eftertanke hela tiden, denna covidriga situation, men det finns något högst tillfredsställande i det också. Det behöver inte alltid vara så stora åthävor; en liten fest är också en fest!

Och barnen badade, drack Orangina och lekte med hängstolen

medan vi vuxna sorlade på medan myggorna bet. Inte mig men de andra.
Nu sover jubilaren, allt är bortstädat och jag, comme d’habitude, dröjer mig kvar på terrassen omsluten av sammetsnatt.