Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.