Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…