Vi tog en liten färja till Pinel Island på atlantsidan och hamnade på ännu en paradisisk strand; den bästa hittills, i mitt tycke. Stranden är inte stor men sanden är gnistrande vit och den ligger skyddad från hårda vindar och de dyningar, som på flera av de stränder vi besökt, gjort bad omöjligt och rentav farligt.

Färjan tar inte många minuter och den åker fram och tillbaka i skytteltrafik. Den enda bebyggelse som finns på ön är de två strandklubbarna. Vi valde Yellow Beach alldeles där färjan lägger till.

Hit åker man inte för att det är lyxigt, utan för att känslan är avspänd och karibisk – om jag nu är rätt person att fundera över vad som är karibiskt och inte!

Oavsett strand, har jag skaffat mig den något dekadenta vanan att beställa en fruktig mocktail från min solstol under parasoll.

Badar gör jag förstås, i ett salt, mjukt och ljummet hav; just den här dagen är det dessutom så lugnt att ett skönt guppande i det intensivt turkosa är fullt möjligt. En kombination av snälla vindar och den skyddade viken, troligen.

Det där att tillbakalutad i sin solstol betrakta allt som händer runt omkring är ingen oangenäm sysselsättning. Alldeles i strandkanten ligger till exempel ett par sumpar fulla med humrar.
Med jämna mellanrum kommer restaurangpersonal ångande för att hämta en eller ett par av stackarna för att förbereda dem för grillen eller grytan – en bättre måltid på den färskaste av humrar når snart en lycklig mage!

Det är ett litet skådespel i sig, liksom det också är nyfiket spännande att betrakta livet ombord på de många katamaranerna, som kastat ankar alldeles utanför stranden.

Jag fantiserar om Below Deck och funderar över om det det möjligen är ägarna av båtarna själva som vi ser ombord, eller om figurerna på katamaranerna har chartrat härligheterna.

”It’s a fun day” bräker högljutt de amerikanska damerna i solstolarna bredvid oss och vi håller med. En av de bättre, till och med.

Vi reagerar över att klientelet här är företrädesvis amerikanskt. Vi hör i stort sett allt de säger, för särskilt tystlåtna är de inte och kanske inte heller helt nyktra för det konsummeras en del öl. Gärna stående eller sittande i vattnet.

Ganska underhållande är de i lagom doser.

Pinel Island är så härligt att vi bestämt oss för att åka hit igen till helgen. Sedan börjar det närma sig hemfärd. Jag både vill och inte vill åka tillbaka men jag börjar sakna vårt murvelhus och jag längtar efter hunden. I Sverige och i Norge finns sedan en hel hög älsklingar som jag vill träffa nu, trots att jag då måste dra på mig ullpaltorna och fullständigt byta klimat. Det blir tufft, men älsklingar kan kompensera för mycket, vill jag lova!