Etiketter
Below Deck-vibbar, Bokslut över paradisresa, Eden Rock, Mardi Gras, Orkanen Irma, St Barths, St Martin
Vi har sovit i egen säng och duschat i egen dusch och gjort vad vi har kunnat för att komma ikapp med förlorad sömn. Det blommar i vår trädgård och det är fint att vara tillbaka.
Vi har haft en alldeles fantastisk semester och jag vill absolut tillbaka till St Martin igen. Axlarna sjönk ner till ett läge som de nog inte befunnit sig i på väldigt länge. Jag skulle kunna berätta om hur härligt det varit med värmen och de kritvita stränderna;
och jag skulle kunna orera vidare om alla mocktails;
Och om mysiga, spektakulära, enkla och lite flådigare restauranger;
eller om den som var en stor besvikelse;
jag skulle också kunna berätta om upplevelsen under Mardi Gras, då vi pustade i värmen och njöt av all färgprakt på Marigots gator.
Men jag låter bilderna göra just det jobbet. Jag skall istället ägna några rader åt det som istället golvade mig och som satte igång alla möjliga tankar hos mig. Jag har inte hunnit sortera dem alla ännu, men gemensamt har de att de har mycket få beröringspunkter med det som beskrivs i turistbroschyrerna om ”the friendly island”. Visst kändes St Martin både vänlig och välkomnande och ganska snart förstod jag att vår och andra turisters närvaro är alldeles avgörande för den lilla öns existens. Mycket lite produceras på St Martin, så det mesta måste importeras. Det gör ön sårbar. Att handla på SuperU hade känts helt hemtamt, om det inte vore för att hyllorna med jämna mellanrum gapade tomma.
Det två dagar långa relativa oväder som vi fick uppleva, märktes direkt i butikshyllorna, eftersom leveranserna försenades på grund av de kraftiga vindarna.
Det är också förstås en kontrasternas plats, med vräkiga megalyxjakter i hamnarna och ute på redden;
Liksom groteska kryssningsfartyg,
från vilka passagerarna fraktas i bussar till shopping och stränder i några timmar;
Lyxiga hotell och semesterhus sågs också förstås, men det som framförallt ständigt var närvarande i mitt synfält var alla förstörda byggnader i olika stadier av återuppbyggnad eller som övergivna ruiner;
Över 90% av ön förstördes av orkanen Irma i september 2017. Vindar på över 80 sekundmeter hamrade över de Karibiska öarna i 37 timmar, vilket gjorde orkanen till den kraftigaste och mest ihållande sedan mätningarna började göras. Och St Martin var en av de hårdast drabbade öarna. Det återstår ohyggligt mycket återuppbyggnadsarbete och takläggarna på ön är de som över sju år senare får slita mest – utan hållbara tak är det ingen idé att göra något annat, så överallt står betongskal med vackra, solida plåttak i väntan på att mer pengar skall trilla in.
Här kommer vi och våra turistkolleger in i bilden. Vi handlar och vi handlar dyrt. Går det att veta att pengarna hamnar där de behövs som mest? Nej, det gör det förstås inte. Vi hyrde en liten studio av en privatvärd på Airbnb, handlade i affärer bortom turiststråken och på marknaderna och åt middagar tämligen långt borta från de lyxigare kvarteren. Direkt ner i småbutiksägares fickor, hoppades jag, men det där med att turista på ställen där fattigdom syns överallt är alltid ett moraliskt dilemma.
Särskilt tydlig blev de stora skillnaderna i levnadsvillkor när vi gjorde en dagsutflykt till den gamla svenskön St. Barths. Den drabbades också hårt av Irma men av det syntes inga eller ytterst få spår. I Gustavia var gator och husfasader prydligt återställda och hamnpromenaden var en uppvisning i överflöd och privilegier.
Här fanns och finns resurser. Anrika Eden Rock, till exempel, totalförstördes men tronar återigen på sin klippa och bröstar sig med sin vackra, välordnade strand som om ingenting har hänt.
Hit åker Hollywoodeliten och här häckar kungligheter skyddade (nästan) från paparazzi och nyfikna blickar. En natt på detta hotell är inget för en plånbok i normalstorlek men en öl eller mocktail i baren, det unnade vi oss. Att sitta där omgiven av allt överflöd och fundera över alla sköna 💸 som sänkts ner i bygget för att de redan besuttna skall få tillgång till sin tummelplats igen, gör mig smått illamående. Hur många återställda bostadshus hade de summorna räckt till på St Martin, kan man undra?
På St Barth handlade jag ingenting. Men vi åt lunch på en ohyggligt trevlig restaurang längst inne i hamnen och dessutom var maten där både fantastisk och i sammanhanget helt normalt prissatt.
Där satt vi en bra stund och mumsade, medan vi betraktade besättningarna på lyxyachterna svabba däcken och polera jollarna blanka.
Är det kanske en smula förmätet av mig att oja mig över hur vulgära skillnaderna mellan de båda öarna är? Eller för den delen över kontrasterna bara på St Martin? Behöver jag skämmas över min relativt sett priviligierade ställning och är det jag gör?
Jag vet inte. Men kanske det kan beskrivas som ett slags ansvar att se och att reagera; att åtminstone försöka förstå hur min egna närvaro påverkar i såväl negativ som positiv riktning. Jag behöver också ta reda på mer innan jag eventuellt åker dit igen, för tillbaka vill jag nästa år. Att klippa svansen av nordisk senvinter och landa en sväng i fransk vår innan återfärd till Sverige är det ljuvligaste och mest själviska jag har gjort på länge. Det har gett mersmak.
Anonym skriver:
Jag grejar inte detta. Har rest mycket, otroligt mycket. I alla ”möjliga länder o omöjliga länder”. (Arbetat på flygbolag). Men jag klarade inte av att besöka platser där mina pengar skulle göra skillnad…. Vilket jag inte trodde var fallet. De som var rika blev än mer rika o de som hankade fram, fick fortsatt hanka fram. Jag valde medvetet att inte åka till dess ställen … Blir bara så illa berörd av skiten/eländet … 😔
GillaGillad av 1 person
murvielklotter skriver:
Elisabeth:
Är det dock inte lite mer dubbelt än så? Turistnäringen är den absolut huvudsakliga näringen på de karibiska öarna och utan den skulle fattigdomen vara betydligt mer påtaglig.
Den som har mycket ser alltid till att få mer, oavsett hur det ser ut i övrigt och det är förstås oerhört frustrerande. Men resandet öppnar ju också i bästa fall ögonen på den som reser och jag tänker att det potentiellt öppnar upp för möjligheter. St Martin kändes inte som en olycksalig ö som helhet och vi bodde ändå bara steg från de ruffigare delarna av Marigot.
GillaGilla
Anonym skriver:
Ja, det är självklart skillnad görs när man medvetet bor, äter o dricker lokalt…
Men… fortfarande är det de stora pengarna som hamnar hos de som redan har …
Jag är ambivalent o väljer att avstå fr det jag inte grejar 😉
GillaGilla
mycketyck skriver:
Eftersom jag slutat flyga sedan många år och aldrig skulle lägga mig på en turiststrand så hägrar inte detta för mig förutom värmen. Men många andra öar med färre turister tilltalar mig mer. Jag förstår anonyms inlägg och håller med i många delar. Dessa stora kryssningsbåtar är för hemska. Men jag är ju av den åsikten att det är upp till var och en att göra sina val och fördömer ingen.
Håll i hatten när du åker tillbaka till Sverige för det blåser ordentligt där just nu. Men det kanske dröjer ett tag tills du åker dit?
GillaGilla
Anonym skriver:
Jag förstår verkligen dilemmat. Att vara priviligerad bland de mindre priviligierade framkallar känslor av skavande olust. Men, jag skulle förmodligen åka till både St Barth och St Martin på direkten om ekonomin och framförallt jobbet tillät. Är jag avundsjuk? Ja, lite. Även om jag inte vill tillstå det. Ett hus i Frankrike, bara det gör att det rycker en smula i avundsjukenerven – som jag tror varken är kunglig eller svensk utan bara mänsklig. Särskilt när nordan viner och ännu är det långt till vår. Men när våren kommer, scillan blommar och hela den somriga ljuvligheten ligger som en hoppfull åker framför mig, är allt den här vidriga vintern fört med sig av kyla, slask och is förlåtet och jag är rätt nöjd. Men ge mig ledigt några veckor för en tur i Karibien strax efter vintersolståndet i norr och jag står ut med både nordisk vinter och att vara en priviligerad vit människa. Färgerna, människorna, världen, dem stora! Att få uppleva – vilken ynnest! En betraktelse i all hast bara! Uppriktigt gläds jag med dig och din semester och så klart över ert hus i Frankrike! Kram Ann-Sofi
GillaGillad av 1 person
Anonym skriver:
Jag skrev ett mail till dig om just de här tankarna men du kanske inte sett det. Ofta säger jag till mig själv att det är tur att jag inte är en årstidsberoende och framförallt vinterhatande person som många verkar vara. För mig är vädret något som bara ”är” och som jag inte kan påverka. Stanna inne eller klä på sig om det är kallt, motsatsen om det är varmt. Det enda jag rent fysiskt inte tål är extrem hetta och de sista somrarna i Provence var ett rent h-e med sina caniculer. Ödesmättade dessutom med sin påminnelse om jordisk snar överhettning och smältande isberg. Så också av det skälet lockar den är sortens miljöer inte mig ett dugg – alldeles för turistiga för min smak dessutom. Och med samma gnagande känsla av obehag inför de enorma skillnaderna i levnadsförutsättningar som blir så påtagliga just på sådana här ställen. Däremot kan jag just i den svenska slaskiga vårvintern sakna påskliljorna i min sydfranska trädgård men framförallt l j u s e t! Det var min stora behållning under åren därnere! Monica/Monet
GillaGilla
Anonym skriver:
Hej!
Tack för en fin blogg!
Jag funderar över det här med flygresor i en tid då vi alla verkligen måste minska våra utsläpp. Hur resonerar du kring det?
Vänliga hälsningar
Katarina
GillaGilla
murvielklotter skriver:
Tack för alla kloka och fina kommentarer! Jag tror att jag uttryckt min ambivalens i inlägget och tycker mig kunna utläsa av era kommentarer att ni också fångat upp det – på lite olika sätt!
Monica – jag gick in på på min mejl och hittade artikeln du bifogade och den slår verkligen huvudet på spiken i resonemanget kring individens ansvar kontra det kollektiva och politiska, liksom det faktum att flygskamsdebatten framförallt är ett svenskt fenomen. Stort tack för det!
Länk här för övriga:
https://esvd.svd.se/p/kultur/2024-02-18/a/insikten-det-skamlosa-resandet-ar-tillbaka/1005/1303069/48398627
Det är flera dimensioner av detta för mig, varav den berömda flygskammen är en, förstås. 1992 var jag i New York, 2005 semestrade familjen i Florida och 2011 var jag på en jobbresa i Tokyo; det är summan av mina långflygningar i mitt drygt sextioåriga liv, så där känner jag mig faktiskt inte särskilt skurkaktig. De korta flygresorna har däremot varit och är betydligt fler – jag följer ivrigt de planer som presenteras om utökad tågtrafik i Europa. Alldeles särskilt längtar jag efter nattåg från Köpenhamn till Paris!
Och St Martin? En olidlig turistfälla?
Långt, långt därifrån för vår del, för vardagslivet pågår förstås där också bakom turistkulisserna. Vi letade oss bakom dem, bodde inte i ett stort turistkomplex, utan i ett stillsamt lägenhetsområde. Här träffade vi Alain från Lyon som flyttat dit och öppnat en liten kvarterrestaurang och hans kompis Frank med partnern som hade två skoaffärer inne i Marigot där inte många turister flanerade.
Det fanns verkligen tillräckligt med alternativ till turistfällorna för att dessa skulle vara lätta att undvika och jag tror (hoppas?) att vi betedde oss respektfullt under vår vistelse där.
Till sist min/vår priviligierade ställning; att göra en sådan här resa är ingen självklarhet ekonomiskt. Med utflugna barn ser prioriteringarna annorlunda ut och vi har numera privilegiet att kunna välja. För 25 år sedan var jag ensamstående med tre barn. Tanken då på att kunna flaxa iväg till Karibien fanns inte på kartan och ännu mindre kunde jag fantisera ihop en tillvaro där jag skulle kunna ha ett eget hus i Frankrike.
Lång kommentar men vad jag försöker säga är att jag på många sätt förstås är priviligierad men på andra sätt är mina förutsättningar betydligt tuffare än andras men det är en helt annan historia. Här tänker jag att det är viktigt att fundera över vad man vet om människors tillvaro och vad man tror sig veta. Det är sällan ett och samma.
GillaGillad av 1 person
Anonym skriver:
Hej igen!
Tack för svar. Vill gärna tipsa dig om Maria Wolrath Söderbergs sommarprat:
https://sverigesradio.se/avsnitt/maria-wolrath-soderberg-sommarpratare-2023
Hoppas att länken funkar😊
Väl värt att lyssna på!
Vänliga hälsningar
Katarina
GillaGilla