Taggar

,

För två veckor sedan var jag på väg upp genom ett höstvackert Tyskland med bilen full av languedocskt vin. Koncentrationen var total i den stundtals hetsiga trafiken och att släppa fokus ens för en millisekund kändes otänkbart. Då ringer telefonen. Med min sassiga lilla Ford är det inget bekymmer, eftersom telefonen är kopplad till högtalarsystemet via Bluetooth. Men när samtalet kommer ifrån den som jag just tråcklat mig genom ett nålsöga för att få jobba hos, känns det skönt att genast kunna svänga av på ett rastställe som lägligt dyker upp.

Där, ensam i min bil söder om Kassel, får jag erbjudande om ett jobb hemma i Stockholm. Jag säger raskt jatack och redan vid nästa rastställe har ett förslag på avtal ramlat in i min mejlbox. Jag blir gladare än vad jag kunnat föreställa mig och resten av resan klaras av med nypåfylld energi.

Nu är jag åter ombord på en färja; den som skall ta mig från Göteborg till Kiel. Sedan skall ännu en autobahnfärd klaras av innan jag via E i Heidelberg fortsätter mot Murviel. Denna gång med möbler och småplock i lasten. Samma resa igen, alltså, fast åt andra hållet.

Utanför hyttfönstret är Göteborgs hamn regngrå i skymningen och framför mig har jag två kvarvarande veckors ledighet innan jag börjar på mitt nya jobb. Avtalet kom vi överens om idag, chefen och jag. På telefon. I bilen. Det händer omvälvande saker i svarta Fordar på väg till och från min franska favoritby, vill jag lova. Jag är lättad och glad över att äntligen veta hur den närmaste tiden kommer att se ut.

Så vad händer nu? När kan jag åka till Murviel nästa gång? Det får vi se men det ordnar sig. Att sluta jobba var det ju aldrig riktigt tal om ändå – med mina dryga femtio jordsnurr är jag trots allt lite för ung för det.

Imorgon kanske jag bloggar om de nya trappräckena i murvelhuset. Om uppkoppling finns och tillåter det, vill säga. Det var lite si som så med det på förra hotellet jag bodde på i Heidelberg, så man vet aldrig.

Ruskigt vad beroende jag tillåtit mig att bli av ständig uppkoppling, funderar jag nu… Fast äsch, jag låter bli också, när saker är mer spännande IRL. Vilket är fallet precis alltid.