Taggar

, ,

Vi är inte ensamma om att fundera över hur vi skall kunna ta oss till Frankrike på mer permanent basis, L och jag. Flera av oss har dessutom lite för många år kvar till pensionen för att kunna börja tagga ner på jobbet. Snarare än att tagga ner är det motsatta ett troligt scenario de närmaste åren.

Lilla yngsta av mina tre ljuvliga ätteläggar vinkade hejdå till barndomshemmet (nåja, inget av de ”fysiska” barndomshemmen är längre kvar i respektive pärons ägo) och stack till Skåne för ett drygt år sedan. Bortsett från hunden, som måste lämnas och hämtas på dagis, finns det därför just nu inget som hindrar en satsning på vad som är kvar av karriären. Ett aldrig så litet fönster innan andra förpliktelser ställer sig i vägen för jobbfokus, därmed.

Alltså är jag på väg tillbaka in i hetluften igen, efter några månaders andhämtning och funderande. Det känns rätt och riktigt men känslorna är ändå blandade. Inte blir de hellre mindre svårtolkade, känslorna, när jag nås av nyheten om nära vänners beslut att klippa banden med Sverige och flytta söderut. Planerna har funnits hos dem länge men tidpunkten har hittills inte varit den rätta. Det tror jag aldrig att den blir heller, om man funderar för mycket och för länge.

Vi har huset ordnat. Det kommer fortfarande att krävas en del investeringar, små såväl som något större, innan vi fått det helt och hållet som vi vill ha det, men det står där. Det väntar på oss. Lockar och pockar. Dessutom undrar huset, tror jag, över varför det överhuvudtaget skall behöva vara ensamt ens korta stunder. Vad väntar vi på, liksom?

Som allra mest lockar murvelhuset när jag kliver ut genom dörren i mammas lilla radhus morgonen den artonde oktober och möts av

Jag. Vill. På. Riktigt. Inte.

Jag. Vill. På. Riktigt. Inte.

På måndag rullar vi ombord på kielfärjan, bilen och jag, för en sista höstvecka i Murviel för den här säsongen. Någon ny resa är inte inplanerad efter det men just den detaljen tar hand om sig själv när jag är på hemmaplan igen. Behovet att ha nästa tripp inplanerad brukar göra sig påmint tämligen kvickt. Nämligen.