Det lokala tungomålet occitan ser enligt uppgift en renässans. Språket, som en gång talades i hela den södra delen av Frankrike och som också benämns provençal, har länge bara talats i de mer avlägsna delarna av Provence och Centralmassivet. Det är vulgärlatinet, det vanliga, talade romarspråket i provinserna västerut, som är ursprunget – en ”syster” till de stora välkända grannspråken, alltså.

Denna gamla variant av romarnas språk har länge varit utrotningshotat och detta har antagits bero på förra århundratets snabba teknologiska och mediala utveckling; de stora språken har tillåtits breda ut sig på bekostnad av de mindre, lokala. I min tummade, gulnande populärvetenskapliga språkbibel från mitten av nittiotalet

förutspås en möjlig revival för minoritetsspråken med hjälp av internet. En fascinerande tanke och framtidsspaning med tanke på att boken gavs ut under internets barndom. Redan vid nittiotalets mitt fanns dock hemsidor bland annat på occitanska, med ökade chanser för språken att leva vidare och väcka nymornat intresse som följd!

Nu finns skolor för yngre barn som undervisar uteslutande på occitan och för de högre stadierna finns det som språkval:

Det är ett språkval som till och med uppmuntras genom att det ger extra meritpoäng om eleven låter det ingå i sin baccalauréat. Se där, vad internet kan åstadkomma, eller åtminstone bidra till!

Att en lärare i occitan dessutom haft en dunderhit med refräng på språket under sommaren lär ju bidra ytterligare, om jag får gissa: