Heidelberg växer på mig och jag trivdes alldeles förträffligt under min andra vistelse där på kort tid. Det hjälper förstås att E finns där, annars hade jag nog inte ens kommit på tanken att åka just dit. Men stämningen är avspänd och vänlig, turisterna många men Hauptstrasse ändå en trevlig bekantskap för en tillfällig flanör som jag.

Europa är spännande och är naturligtvis värt en helt egen semester, inte bara som nu; som en hastigt framrusande kuliss utanför bilfönstret på väg till Murviel.

Inristade meddelanden i restaurangbord

Vackra husfasader finns det gott om i Heidelberg

Jag kommer ändå inte att prioritera resor av sådant slag den närmaste tiden. Ledighet kommer åter att vara en lyx. Vistelser i Murviel likaså. Så mycket annat än sydfranska nejder kommer jag därför förmodligen inte att uppleva under semestrarna de närmaste åren. Det är också helt i sin ordning. God willing and health permitting, kommer jag att ha fullt upp med sådant när det är dags att trappa ner på arbetet!

Onsdagsförmiddagen tillbringade E och jag på en holocaustutställning om romer. Idylliska Heidelberg var regntungt och det var förstås i brådrasket omöjligt att skaka av sig det vi sett. E hastade vidare därifrån till sin föreläsning medan jag intog en caféstol och slevade i mig en svampsoppa nersköljd med ett glas lokal riesling. På näthinnan brevet en affärsinnehavare skrev till polischefen i Berlin efter att hennes romska affärsbiträde deporterats. Hon ville ha tillbaka klänningen som affärsbiträdet lånat.

Stämplat, arkiverat och bevarat för eftervärlden

Bristen på humanitet är en bisarr kontrast till den vänlighet och det gemyt som möter mig utanför. Jag har egentligen inte fått veta så mycket nytt men slås till marken ändå. It is a humbling experience. Every time.