… och jag sveper in mig i ylle inifrån och ut på vistelsens hittills ruggigaste dag,
för att gå på söndagsmarknad i ett ganska öde och snålblåsigt St Chinian och en sorglig julmarknad i Cessenon,
då blir effekten total när bilder från ett badrum i Solna plingar till i min telefon. Det är ungefär samma väder där som här idag och det enda vi kan malla oss med just denna dag är att dagen trots allt är betydligt längre här än där.
Varje sommar kommer familjen Solna till Murviel och det har blivit barnens och de vuxnas semesterparadis. De badar dagarna i ända,
och äter långa frukostar på terrassen och man får ju förstå att längtan tillbaka till en sådan tillvaro blir stark när duggregn, mörker och några ynka plusgrader utanför fönstret inte lockar till några mer avancerade uteaktiviteter. Men då serrni, då finner Bror och Elsie på råd och med fantasins hjälp drar de till Murviel! De tvingar sin hulda mor att leta fram badkläder, armpuffar och flytväst, får på sig dem och hoppar i det närmaste de kan komma en pool hemmavid;
Aaahh, så skönt! Solen skiner, cikadorna spelar och där ligger Bror och flyter i bassängen. Elsie har som tur är fått på sig UV-dräkten – hon vill ju inte bränna sig i det starka lampskenet!
Det blir inte mer sommar än så här, åtminstone inte i Solna i december. Kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att fira advent på😉🎄
En och en halv vecka har gått sedan jag lämnade Rättvik. Eller åtminstone lämnade den vackra dalaorten som en fysisk plats; jag fortsätter att arbeta för kommunen på distans ett tag till under hösten. Hade jag fått önska mig något, hade det varit att mer koncentrerat fått fokusera på utvecklingsfrågorna men de trängs som så ofta bort av de mer vardagliga i alltför stor utsträckning. Men jag skall inte klaga, för uppdraget är bra och själen har fått sitt med allt vackert som ständigt fångat mitt öga.
Men nu är det Murviel som gäller och här är det trots allt mer av det landskap och framförallt det klimat som får mig att må som allra bäst.
Snart en vecka har gått av en mer rumphuggen murvielvistelse än vad jag ursprungligen hade planerat för. Men nu sitter jag här i solen, med fötterna i det ljumma turkosa, och låter lugnet ta tag i mig.
Den tre dagar långa resan ner är till slut bortvilad men rättviksjobbet har fått följa med ner tillsammans med fix med mitt egna Kennari; det lilla företaget som hjälper skolor med fjärrundervisning i modersmål. Det är inte alldeles lätt att låta jobbet begränsas till bara ett par dagar i veckan men jag försöker. Med fötterna i poolvattnet stirrar jag på vårt poolhus och skissar på en ny exteriör med vikdörrar längre ut än de befintliga. De som finns där nu gnisslar och kärvar ihop konstant och de som stänger uteköket hoppar fortfarande ur skenan de löper i och blir potentiellt livsfarliga.
Skulle vinden få ordentligt fatt i dem när de är öppna, skulle de kunna mosa också den mest imposanta av trädgårdsgäster. Så kan vi ju faktiskt inte ha det längre!
En liten utbyggnad i glas på max en halvmeter, tänker jag därför. Vikdörrar, förstås, för att de skall kunna öppnas maximalt och i härdat glas, såklart. Vi får räkna på det. Tanken är också att göra poolhuset mer beboeligt för fler, genom att det lilla boxrummet då skulle kunna rymma en fullängdssäng till. Då kanske vi också skulle kunna nöja oss med att bara hyra ut poolhuset och ha det stora som bara vårt och några utvaldas. Airbnb har visserligen fungerat bra men uthyrning i större skala kräver en hel del. Jag har också insett att vi behöver finnas mer till hands, åtminstone mellan uthyrningarna. Ja, ja, on verra! Jag varvar mina lata timmar vid poolen med jobb, som sagt, och fix med huset. Än så länge har det bara resulterat i tre målade tavelhyllor och ordning på tavelväggen, som ersätter den trasiga extrabädden, äntligen.
Färg har dessutom införskaffats och fraktats ner för att äntligen få ny färg på de kritvita sovrumsväggarna:
Jotun minerals, för enkelhetens skull, fick det bli. En dov persikofärg till huvudsovrummet och en halmgul till de båda gästrummen hoppas jag skall bli toppen. Idag på förmiddagen bar det av till Caylar för att reka lite. Kunde vi månne hitta stommen till den inglasning av verandan på framsidan av huset som vi tänkt oss?
Inspirationsbild!
Nog för att stället är fullständigt proppfullt med gamla grindar, staket, portar, dörrar och fönster i smide men det krävs att vi tar med oss en kunnig person för att se vad vi faktiskt skulle kunna använda som delar i vårt framtida jardin d’hiver på framsidan av huset.
Vi hittade en vacker dörr, som nog skulle kunna passa och som den gamle monsieur’n sa sig vilja ha 100€ för:
Hittar vi bara en kunnig smed som kan hjälpa oss att plocka ihop materialet på smidesjärnsbrocanten i Caylar, kan vi få till något riktigt snyggt och unikt. Men det var ju just det; var hittar vi en smed med ett sådant specialintresse och som inte kostar så himla mycket att det faller på det?
Nåväl, så länge får det duga med att drömma och planera och det äger sin alldeles speciella charm det med!
Nära Caylar ligger för övrigt Cirque de Navacelles och dit åkte vi i väntan på att Skrotnisse skulle öppna. Men det är en annan historia för ett annat inlägg.
Förra veckan, bara dagar innan vi flög ner till Murviel, satt jag i vårt tjuvkilskök och misströstade medan jag krafsade ihop ett inlägg som jag sedan inte hann lägga upp. Det handlade förstås om vädret och löd så här:
Det är april redan och påsken är avklarad. Jag sitter vid mitt köksfönster med ännu en kopp kaffe framför mig – vilken i ordningen vet jag inte; jag har tappat räkningen. Ute skiner solen på gnistrande vit snö, det droppar från taken och jag kan inte bestämma mig för om det är lite nostalgiskt mysigt ändå eller om jag bara är sur på skiten.
Jag får försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt och inse att detta mitt snöhat faktiskt inte är riktigt så kompakt som jag vill låta påskina. Det finns tillfällen när jag ändå motvilligt erkänner att det kan ha sina poänger. Det blir till exempel mysigt att kura inomhus; det är trots allt vackert att se på i rätt miljö; och aprilsnö försvinner snabbare än en avlöning där dagsmejan sätter igång att jobba.
Tidig förmiddag…… några timmar senare…sen eftermiddag…Och nar dagsmejan slutgiltigt gjort sitt.
Det porlar, kluckar och rinner. Hunden blir stående i dörröppningen istället för att genast springa ut som hon brukar när terrassdörren öppnas — Det är för blött, ser hon ut att tänka.
Den lille barnbarnsprinsen har åkt hem och huset är tyst. Solen in genom fönstren avslöjar små handavtryck och spår av gula stövlar som sprungit ut och in i nästan total frihet. Det gör mig en smula rastlös. Jag saknar honom, förstås, och ser till att sysselsätta mig för att hålla längtan stången. Imorgon drar vi söderut igen. Det blir en kortare tur än planerat, eftersom ett nytt hyrrektoruppdrag väntar.
I en dalastad den här gången, för det gäller ju att se till att inte hålla sig för nära sitt tjuvkilshem!
Ett bra sätt, kan jag berätta, att cementera sin hemlängtan. Min starkaste längtan just nu, förutom den ständiga efter småttingarna, är dock den till Murviel. Uteluncher och kanske årets första pooldopp hägrar!
Nu sitter jag här, med en utdragen utefrukost medan solen silar genom akaciaträdets lövverk. Hunden ligger bredvid mig på mjuka kuddar på en bänk med full koll på ägorna och med sina människor nära.
Hon trivs lika bra här som vi och hon är numera så resvan att hon stolt struttar fram på både flygplatser och tågperronger. Hon vet vad som väntar och hon får följa med och det räcker långt. Hon är inte så svår, vår jycke.
Som alltid när vi är här på våren är det säsongsförberedelser som gäller. Terrassen spolas ren och fixas till,
poolområdet fejas och befrias från vinterskräp och poolen öppnas för första gången för säsongen.
Det är helt ljuvligt att greja med, eftersom det så tydligt markerar slutet på vintersäsongen och bär på löfte om långa lata sommardagar på världens bästa plats.
Inomhus fejas det också och både klädkammare, linneförråd och skafferi får sig en rejäl översyn. Jag måste ha raka rader och prydliga högar i sådana utrymmen för att inte drabbas av klåda och stress. Med många gäster i olika omgångar är det ofrånkomligt att just min ordning rubbas en smula, så nu rev jag ut allt och började om från början,
Vid en sådan mer genomgripande städning är det nästan pinsamt att bli varse hur mycket skrot som bara skyfflas in i sådana utrymmen, för att för tillfället försvinna ur ens åsyn och sedan bli bortglömt och kvar i sisådär en fem år eller sju.
Men nu är det gjort.
Gårdagen visade temperaturer förbi 30-gradersstrecket och vi fick krypa in i skuggan med våra apérogäster, trots att klockan redan passerat 6 med råge.
Jag tappade räkningen på hur många gånger jag badade igår. Det var helt enkelt för varmt att stanna i solen utan att hoppa ner i det turkosa med jämna mellanrum. Vi njuter alltså av sommartemperatureri vår murvelträdgård. Jag hade gärna stannat hela våren men plikten och familjen kallar. På måndag är det dags; då bär det norrut igen. Det får gå.
When no one steps on my dreams there’ll be days like this When people understand what I mean there’ll be days like this When you ring out the changes of how everything is Well my mama told me there’ll be days like this
//Van Morrison
Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;
Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.
Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.
Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.
Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.
Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;
Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,
det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.
Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.
Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.
Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.
Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut. Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,
följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.
Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.
Ett badbart svenskt hav i juni
Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.
Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.
Växtligheten på grannens hus har vuxit till en elefant …MorgonpoolHuset har plockats fram och väntar på Bror
Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem. Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.
Nu har den väl aldrig varit förutsägbar men jag har hållit det ifrån mig på ett annat sätt än vad jag kan nu. Att Ryssland invaderade Ukraina när jag/vi som bäst ägnade mig åt att komma över covidbaksmällan, har gjort något med mig. Nära och kära som i perioder har det tufft går förstås inte heller obemärkt förbi.
En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera. Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.
Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.
Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.
L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.
Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.
2016 års igelkott
Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;
varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.
Jag längtar.
Efter härjet.
Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.
Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.
Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar
Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.
Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …
Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.
I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.
Det ville jag.
Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,
blev det sedan en stunds njutning vid poolkanten. Och simturer. Flera stycken.
Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.
Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.
Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,
segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.
Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.
Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.
Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylletröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.
Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.
I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.
Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!
Där ligger hunden och sover i månskenet till slutTittar du noga ser du stjärnorna också
Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.
Uppladdningsbara lampor från Kina visade sig vara förvånansvärt bra! Värda att vänta på, alltså.Den där ljushållaren hittade vi i huset och jag bara älskar den. Blommor i vatten runtomkring den brukar vi ha när vi skall göra oss till!
Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.
Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,
Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …
skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …
Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.
Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,
bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.
Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner.
– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert. Sedan tog han semester.
Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.
Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.
Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.
Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.
Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt. Men ett annat år, kanske?
