Ganska mycket, om du frågar mig. Åtminstone när byråkratiska franska myndigheter helt sonika byter namn på dig utan att ens försöka förstå att det här med namnkultur skiljer sig från ett land till ett annat.

Mitt namn förstår de inte. Alls.

Att vara frånskild är en sak. Sådant förekommer också här. Att behålla det namn dina barn bär efter en skilsmässa, det förstår de inte. Däremot.

Jag har dessutom begåvats med inte mindre än tre förnamn. Jag lyssnar om man ropar Elisabeth efter mig men först i raden av de tre namnen kommer Olaug. Norskt, så det förslår men på intet sätt ett namn jag vill använda. Mest kanske för att ytterst få svenskar kan uttala det men också för att det helt enkelt inte är jag. Min mormor hette så – för mig finns det där bara.

Madame G, det är jag, trodde jag.

Men icke.

Här heter jag Mademoiselle Olaug Svensson, oavsett vad jag tycker om saken. Att inte en siffra är rätt när detta skall matchas mot mina identitetshandlingar, ställer till med all möjlig oreda.

Idag var dagen D då bilen skulle bli fransk. Alla papper var förberedda, utom just en räkning där mitt namn finns med och som därmed kan styrka att jag bor i/äger ett hus i Murviel. Sambons namn finns naturligtvis med – han är ju man och åtnjuter därmed per automatik både respekt och tillmäts både intellekt och allehanda förmågor. Men Olaug Svensson, vem är hon?

Handläggarna i Beziérs skakade på huvudet och ursäktade lite försiktigt alla bekymmer det förorsakade att mitt flicknamn inte längre syns i andra papper än i min födelseattest. Hjälpsamma var de också så till den  milda grad att de lyckades vaska fram att jag minsann varit gift med efternamnet G med hjälp av en kopia från det snart tre år gamla köpekontraktet.

Så fick jag min stämpel efter ett antal timmars hattande fram och tillbaka och imorgon är tanken att jag skall traska upp till maireriet, få en stämpel till, invänta det franska registreringsbeviset och sedan med detta i hand få ännu en stämpel och därmed kunna slutföra importen av bilen.

Det blir bra. Tror jag.