… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.
På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;
den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.
Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider
Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.
”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.
På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.
Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.
Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.
Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.
Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …… och den andra sidan, där mammuten landat!
En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.
Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.
Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.
Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.
Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!
Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!
För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…
Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.
Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.
Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?
Inte en chans!
Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?
Bah! Löjligt!
10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.
På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...
När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.
Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.
Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.
Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.
Det är ingen utopi.
Det är en nödvändighet.
Igår morse snöade det.
Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.
Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,
och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.
Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.
Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.
Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.
Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.
Lata sommardagar i april har rusat förbi med bästa tänkbara sällskap. L har som vanligt fixat för fransk frukost så nödvändiga croissanter, pain au chocolat och baguetter hos bagaren, handlat mat på SuperU klockan halvett varje dag och sedan basat över både grill och grytor inför middagar al fresco. Allt medan vi andra ägnat oss åt andra väsentligheter.
Som att läsa god litteratur…
… spela disneymonopol mellan baden,
… eller lösa hjärnknölskrävande korsord i skuggan under torgmarkisen.
Fågelkvitter, grodserenader, hoande ugglor, grannens galande tupp och hundar i fjärran har blandats med skrattet från glada barn i poolen och vi som inte lagat mat har röjt i både ute- och innekök medan solen sakta seglat ned bakom grannens tak.
Blöta handdukar, kvarglömda badkläder, en och annan strumpa och poolleksaker i en stilla vattenspegel vittnar om badglädje, skrynkligt fingerskinn och en murvelträdgård som fungerar precis så som det var tänkt.
Idag är det påskafton. Påskafton i Murviel betyder så gott som alltid påsklunch med allt som krävs för en svensk i tillfällig fransk förskingring. Traditionsenligt som sig bör hos K och M med utsikt mot slottet.
Utomhus förstås.
Det är ju sommar.
Efter lunchen bar det av till flygplatsen med guddöttrarna och deras far och nu är huset tyst. Det är huset inte alldeles nöjt med. Det tycker bättre om att få sjuda av liv, att få fyllas med skratt och att få omsluta unga favoriter som mumsar nutella på frukostmackan. Eller hänger i soffan efter en lång dag vid hav och pool.
Kom snart tillbaka, säger huset. Ni gör er bra här!
Murvielklotter 