Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,

och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.

Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.

Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.

Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.

Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.

Vi kan samlas här.

Umgås och hämta krafter.

Njuta.

Låta vardagen vänta.