I förrgår for Bror och jag på utflykt till King Joué för att titta på hus. Vi ville hitta ett med fönsterluckor och med bra dörrar. Inuti ville vi ha en diskbänk, en spis och en ugn.
Bror spände fast sig i bilen, tryckte upp garageporten åt mig och så for vi iväg.
– Vilket äventyr, sa Bror och gav mig en high five. På vägen dit såg vi husbilar, lastbilar och en snygg parkering utanför Leclerc. Fin utsikt tyckte Bror att vi hade också. King Joué är jättestort men drömhuset hittade vi ändå snabbt.
På husjakt!
Det hade trappa, balkong och rutschkana. Bror gick husesyn en bra stund, medan mormor gick och frågade om huset fanns i lager. Men mormorn tvingades konstatera att drömhuset tyvärr var slut.
Då gick vi vidare till bilhandlaren och provkörde lite,
medan en snäll man letade upp ett bra alternativhus åt oss. Sedan åkte vi hem till Frankrike. Frankrike ligger på Avenue Fernand Schmidt i Murviel. Ifall ni undrar. Husbygget fick vänta tills dagen därpå, för vi behövde bada direkt när vi kom hem i förrgår. Men igår morse drog vi igång!
Bror serverade vatten och hejade på.
Jag skruvade och byggde.
Det var varmt och det tog många timmar.
Till slut kunde vi ändå ha taklagsfest och skåla i bubblor.
Bror serverade korv, hamburgare och och en massa godsaker medan jag pustade ut.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;
Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …
När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…
Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.
Stina och Iben i stort samförstånd …
Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,
och begått poolbadspremiär,
liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.
Crêpes med glass, mandel och chokladsås …
Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;
Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.
Sen var det ju det där med badrummen …
Som inte är helt klara.
Fortfarande inte.
I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.
Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.
I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.
Piece of cake!
Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …
Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!
Lång mening?
Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.
Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget? Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.
Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.
Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?
Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret
Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig avkoppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.
Blev det alltså klart?
Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.
Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
… och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.
Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda badrummen,
liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!
Himla fiffigt med fungerande toa!
Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
… och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.
Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.
En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.
Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.
Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,
och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.
Tid att blogga har jag inte haft.
Inte heller har inspirationen infunnit sig.
Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.
För mig. För oss.
Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.
Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.
Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!
Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.
… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…
Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.
Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.
Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.
Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså? Självklart fick vi vår beskärda del av det också.
Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora utmaningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.
Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?
Äh! Vad tusan, jag kör.
Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,
Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️
och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.
Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!
I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.
Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.
Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,
och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.
Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlösheten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt. Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.
När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.
I tröstlös kö för covidtestningStina tröstade, värmde,… och gjorde covid lite lättare att uthärda
Jag blev arg.
Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.
I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?
Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.
Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.
Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruksgymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel draghjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.
Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,
åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårdsbron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.
Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,
och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.
Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.
Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,
tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.
Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.
Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den utlovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.
F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.
Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.
I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.
I resväskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.
I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.
Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barnbarnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.
De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.
Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!
Den är ju det, egentligen, hösten.
Vacker, alltså.
Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.
Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.
Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.
Om en dryg vecka bär det av.
Vi skall försöka få badrums- och garderobsdörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.
Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.
Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!
Utflykter, luncher al fresco och sena frukostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.
Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.
Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.
Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.
De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,
sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.
Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.
Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.
Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk iallafall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.
Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag föresatt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.
Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu uppnått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.
När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellanrum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.
Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.
Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.
Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?
Murvielklotter 