Etiketter
förestående flytt, Fer & Pierre, Maileg, sista dagarna på ön
Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.

Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.




Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!

Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.


Studsmattan skall riggas,

och mössen, som emigrerat till Murviel,

skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;

Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet.
Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.