Det är  2 september och svensk sensommar har bestämt sig för att bjuda på en alldeles fabulös lördag. Vi sov ganska länge men inte lika länge som hunden, som låg länge och gonade sig i solen genom sovrumsfönstret. Hon sover alltid på min sida av sängen och aldrig dyker hon upp förrän framåt småtimmarna. När vi är lediga njuter den lilla pälsen lika mycket som vi av lata morgnar och oändliga frukostar.

Denna dag dukades frukosten fram utomhus och även om förmiddagen bjöd på växlande molnighet och ett klassiskt ta av-ta på-scenario, så kändes det fantastiskt att kunna sitta ute.

Av frukosten al fresco blev det ett sådant energipåslag att vi äntligen hittade kraften att ta itu med de risiga buskarna i vår lilla odlarränna invid altanen.

Sommaren inleddes med att vi behandlade trätrallen med Sioo-X för att få den ljus och silkeslen. Det stod så i reklamen; att det skulle bli silkeslent. När vi åkte söderut var trallen bara hal. Dessutom var den flammig och jag misströstade en smula och trodde att den svindyra dekokten, istället för att ta hand om trallen, hade förstört den. Nu vet vi att det inte blev så. Reklamen höll vad den lovade och mer därtill; vätan pärlar av trallen, som blivit just silkeslen att gå barfota på och som antagit en vackert, ljust silvergrå färg.

I övrigt har inte mycket hänt med den tjörnska utemiljön. Vädret har liksom inte inbjudit till det när vi varit både lediga och på plats. Men idag, till slut, greppade jag den nyligen införskaffade sekatören och gick loss på de sorgligen bortglömda buskarna.

Klippet fyllde halva terrassen och det tog ett tag att klippa ner renset och få ner det i säckar för vidare transport till återvinningen men nu är det äntligen gjort.

Det är märkligt vilken skillnad det gör. Av buskarna är bara små stubbar kvar, så vi får se om de överlever. De var dock i ett sådant erbarmligt skick att det inte fanns annat att göra. Nu ser det prydligare ut i rabatten och på terrassen och järneken, som gömt sig under riset, ser ut att trivas i ljuset som plötsligt flödar över bladverket.

Utemiljön på vår västkustska ö är det sista vi tar itu med. Det är dags för utbyggnad av terrassen mot husets framsida.

Det rödprickiga markerar utbyggnaden…

Det får vara bra sen. Åtminstone här. Åtminstone nu.

I Murviel har utemiljön varit i fokus ett bra tag nu. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att livet större delen av året kan levas just utomhus där. Jag minns de svala men ändå sköna marskvällarna och dagarna med Lysanne,

och jag minns de ljuvliga dagarna innan min älskade yngsta och hennes formidabla Erik åkte tillbaka till Sverige tidigt i juli,

Eller de fina sydfranska dagarna med sonen – på utflykt till slussarna

och på shoppingtur i Beziers.

Så en värmländsk/fransk visit,

Parisarna..

… och mamma Anette

innan murvelhuset togs i besittning av tre småttingar och deras respektive päron.

Älsklingarna…

… och Linnea, som fick en frisyr på sitt tidigare tämligen kala lilla huvud

Middag al fresco!

Så till sist, som traditionen bjuder, mina gamla kolleger från tiden på resursskolan i Gröndal under sommarvistelsens sista dagar för denna gång,

Alla bilderna är tagna utomhus och det är förstås ingen slump. Tillfällena då vi umgicks inomhus kan jag räkna på ena handens fingrar. Däri ligger hela skillnaden mellan det tjörnska och det murvielska klimatet.

Vi åt middag ute på terrassen ikväll och det kändes unikt. Lite kallt snodde det runt nacken när solen gick ner men det kan vara så att det var sista chansen för i år. Och det kan vi ju inte riskera att gå miste om. Fast jag fick gå och hämta en ylletröja ändå och nu räcker inte ens den till. Dags alltså att krypa in i värmen igen. Klockan är 19.49. Ännu inte mörkt men kallt.