Etiketter

, , ,

Jistanes vad det regnar och blåser denna valborgsmässo- och första majhelg anno 2020. En brasa ordnades men bara en sådan som kunde avnjutas i vår kamin. Av flera skäl förstås än bara för att det är kallt.

Vi har träffat S och E och allra sötaste lilla Kerstin,

promenerat i Pilane,

och ätit lunch tillsammans.

Utan att kramas och med påbjudet avstånd. Det är alldeles ljuvligt att få träffa dem, samtidigt som jag påminns om hur mycket jag saknar de andra.
Prinsarna – yviga, trotsiga och sorglösa lilla Bror och Bertil som vill ringa till mormor på Facetime både när han morgonmyser och när det är läggdags på kvällen. Han vill att jag skall vara med då.

Vi längtar otåligt efter varandra och om någon frågar mig vad jag vill mest av allt just nu, så är det faktiskt inte att åka till murvelhuset.

Jag vill kramas!

Jag vill hänga med mina allra mest älskade länge och mycket och utan att behöva tänka på att vi potentiellt är farliga för varandra.

Men sen kommer att åka till murvelhuset.

S tröstar mig med att en höstresa vore fint.

Prinsfamiljen har till slut och med stor vånda avbokat sommarresan till Murviel men håller ett aldrig så litet förhoppningens fönster öppet ändå. Vi låter vår färjebiljett vila ett tag till innan vi bokar av eller bokar om. Vi kommer inte att kunna åka när det var tänkt, oavsett hur det ser ut i Europa i sommar.

Denna vår väcker så många funderingar och tankar och det är till slut absolut inte bara negativt att tvingas omvärdera sina prioriteringar. Jag är för egen del på väg mot en helt annan lunk än vad jag hunnit vänja mig vid under det senaste dryga decenniet. Mitt hektiska reseliv började med veckopendling mellan London och Stockholm våren 2008, följt av ett knappt års relativt lugn innan vi sålde villan i Nacka och köpte murvelhuset. Det där vansinniga dryga pendlaråret med vardagar i London och helger i Nacka lyckades etablera ett normalläge som, om än i olika skepnader, har format min tillvaro ända sedan dess. Att vara på resande fot har varit en normaltillstånd. Länge. Det är dags för ett annat läge nu. Framtvingat, visserligen, men kanske till slut en effekt av något högst oönskat som ändå kan bli något positivt.

Under tiden håller bygrannarna koll på huset åt oss. En öppen grind till den älskade trädgården får genast till följd att det kollas upp.

Igenbommat vid senaste avfärd

Bertrand är på plats, visar det sig, utan att vi hunnit höra av oss och be honom om det. Jag blir alldeles rörd över omsorgen och jag beslutar mig för att sluta oroa mig för huset.

Byn vet.

Byn bryr sig om.

Byn ordnar.

Så ringde vi Alexandre, som berättade att han inte har sina anställda kvar men att han skall försöka ha vår pool klar till 15 juni. Vi kommer inte att vara där då men dels får Alexandre åtminstone en större del av säsongen med arbete hos oss, dels kommer poolen att vara förberedd för besök från det datumet. Den behöver få nya fogar och de vassa hörnen vid trappstegen skall åtgärdas, var det tänkt.

Vi vill ha liv och rörelse runt huset, oavsett om vi kan vara där själva eller inte. Vi vill förstås också att Alexandres firma skall klara sig genom krisen; att det är tufft nu lät han förstå.

Så öppnar jag denna valborgskväll en flaska räv från Ravanès,

blundar och tar mig söderut.

Den blev bra till kvällens fisk.

Valborgsfisk.

Tack vare La Maison Hansby har några droppar Occitanie letat sig norrut och förmått liva upp min Valborg, trots det ihärdiga regnet utanför fönstret.

Jag mår bra.

Det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag är oändligt tacksam över allt jag har som jag kan längta efter.

Bonne weekend, tout le monde!