Jag dammsuger mitt bildbibliotek efter bilder på den gamla garageporten för ett blogginlägg om den nya diton, men istället grips jag av ett plötsligt vemod vid åsynen av sommarens alla bilder. De är ljuvliga. Jag stirrar på dem och stirrar på det grå utanför fönstret och undrar över hur det kan vara samma plats jag ser.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag slås återigen av hur snabbt det växlar; jag lämnade Tjörn för en vecka sedan i full sommar och kommer tillbaka till en höstlig ö. Utemöblerna ser sorgliga ut där de står,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sommarblommorna har definitivt tappat sin fräschör,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och i gattet ligger inte längre havet stilla och bara ibland stört av en lätt krusning.

Jag kippar lite efter andan, denna min hemmaarbetsdag. De gråa molnen som far på himlen utanför fönstren är inte bara på tillfälligt besök, L har inte snott en filt om fötterna för att bara mysa och jag har inte dragit på mig ullstrumporna för att de skulle vara särskilt snygga.
Det.
Är.
Kallt.
Jag har en lång yllekofta på mig och efter några timmar framför skärmen märker jag att jag fryser om handlederna. Nu är det kört för lång tid framöver. Åtminstone på de här nordliga breddgraderna. Förhoppningsvis får vi några undersköna septemberdagar när måltider ändå kan intas al fresco på vår terrass

men sommar blir det inte förrän nästa år.

Kanske att vi också kan få njuta av gardinfladder vid en öppen dörr någon enstaka oktoberdag men in i hösten rusar vi.

Ser någons instagraminlägg om att det väl ändå är skönt att kura ihop sig under mörka höstkvällar? Framför en brasa med en bok eller något stickprojekt?

⁃ Är du inte klok, vill jag skrika.
⁃ Hur många veckors ordentlig värme har du fått njuta av denna sommar, vill jag ha svar på.
Men visst kan även jag njuta av hösten men den f-n kommer alltid för tidigt. Jag är aldrig beredd. Samtidigt slår det mig att den här känslan har jag faktiskt inte brottats med på flera år. Jag har ryckt på axlarna, antecknat nästa resa till Murviel på väggkalendern och ja, faktiskt njutit av att kura höstskymning.

Nu törs jag inte boka någon resa än. Det påverkar mig mer än vad jag riktigt har fattat och hela mitt inre skriker efter den priviligierade normalitet som varit min sedan murvelhuset blev vårt. Samtidigt skäms jag en aning; det går väl ändå ingen nöd på mig!

Så jag återgår till garageporten, som jag egentligen skulle berätta om.

I måndags byttes den ut. Den väg in i huset som den gamla erbjöd mössen skall nu vara tilltäppt.

Vi får se om det räcker. Vi lär få veta snart. När det blir höst. Och kallt. På riktigt.