… boka en resa ner till Murviel innan hösten alldeles övergår i vinter? Det känns återigen ganska skakigt och samtidigt är jag inte för egen del mer rädd för smitta för att jag reser än om jag stannar hemma, förutsatt att både jag och medresenärerna sköter sig och håller sig till restriktionerna. Men jag oroar mig för att bli strandsatt och för att tvingas sitta i karantän, antingen i Murviel eller hemma, om reglerna plötsligt skulle ändras.
Målningsarbetena i Murviel hann ju inte bli helt klara innan vi var tvungna att åka hem och nu står huset där med möbler staplade på varandra

och väntar på att ställas iordning. Det är förstås ingen egentlig co vid isen men jag är otålig iallafall. Jag vill dit. Fixa iordning. Njuta av det nyfixade rummet och planera för horder av familjemedlemmar i huset igen. Och vänner. Apéroer, middagar, bruncher…

Jag är så sjukt trött på att behöva anpassa livet efter ett virus som vi nu förstått kommer att finnas med ett bra tag framöver. Jag vill ha mitt sociala sammanhang tillbaka, för utan det kan ytterst få av oss i längden fungera optimalt. På jobbet stressar det mig, eftersom jag, som ytterst ansvarig för verksamheten, måste fatta kloka och samtidigt sansade beslut. Den stressen manifesterar sig som huvudvärk och en viss nedstämdhet. Jag, som så gott som alltid väljer optimism intill naiv dumhet, låter min mindre framträdande pessimistiska ådra sticka fram sitt fula tryne och påverka mitt nogsamt påpassade ekvilibrium.

Jag gillar det inte. Air France och kalender konsulteras och jag reserverar resa men bokar inte. Törs inte.
Om 24 timmar försvinner bokningen, som både är prisvärd och möjlig. Om inte covid vore. Om inte tveksamheten bitit sig fast.
Men augustis sista söndag är ljuvlig och så varm att den måste avnjutas under ett parasoll medan jag väntar på att solen skall nå baksidan av huset, där en soffa väntar på målarfärg.

Det känns som en lagom aktivitet innan jobbveckan tar sin början. Imorgon på jobbet skall vi planera vidare för vår coronastrategi på terminens första APT. Men det är imorgon, det.

Idag sk-ter jag högaktningsfullt i allt vad strategier och virusoro heter och håller njutningsfull sommar istället. Med rosé från Ravanes i glaset i soffan på terrassen. Middagen skall vi äta ute i kvällssolen. Hur många sådana kvällar har vi kvar på hitsidan om de ofrånkomliga höststormarna, tro?