Etikettarkiv: Flygskam

Det fina med väder

11 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.

Regnig lördagskväll…

Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…

än det här:

Sommaren 2018

Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.

Typ något sådant…

Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.

Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.

Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.

Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.

När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.

Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.

Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan

Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.

Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.

Medan det ännu var morgonskugga vid poolen…
Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

 

Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.

Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.

Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,

i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,

Vi gjorde ett tappert försök…

medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering

Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…

En ljuvlig frukost  al fresco på vårt münsterhotell,

blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.

Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.

Varm…
…men fin kajlunch i Kiel i väntan på färjan…
… och innan åskmolnen tornade upp sig

Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.

De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.

Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.

Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.

Kvalitetstid med mig själv

22 tisdag Jan 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

L är på tjänsteresa och jag tofflar runt i huset på ön och röjer bort det sista av december. Det är söndag. Jag har ätit en stadig brunch,

läst tidningar och tränat mig i att vara solitär utan att börja klättra på väggarna. Det går ganska bra, men i brist på klättervägg har jag istället röjt och städat tills varenda strumpa hittat tillbaka till sin låda igen och på kvällarna, framför femte säsongen av Frankie & Grace på Netflix, har nästa stickprojekt börjat ta form.

Sommarens och höstens sagotröjor är klara och har levererats till de prinsar de var ämnade för,

De passade perfekt på prinsarna men funkar lika bra som hästtäcken till deras dalahästar;

Medan jag skrotar runt i huset är det prinsarna jag tänker på. Jag längtar; ler när den allt starkare januarisolen påminner mig om att jag fortfarande inte putsat bort B1:s handavtryck på vardagsrumsfönstret från när han var här på höstlovet. Jag inser då att det kanske snart är dags för en ny resa till ön för den lille parveln och bestämmer mig för att få bort handavtrycken medan jag tröstar mig med att det nog snart kommer nya!

Sen tänker jag på alla de andra som jag inte längre träffar så ofta och vars sällskap jag denna söndag kommer på mig med att sakna. Vi har bott på ön i tre och ett halvt år nu och har inga omedelbara planer på att lämna den, för vi mår bra här, både L och jag, mitt stora behov av sociala sammanhang till trots. Mitt över trettio år långa stockholmssammanhang har jag lämnat och medan jag härjar vidare med snabeldraken och jagar dammråttor, funderar jag över om jag kanske ändå skulle vilja flytta tillbaka? Vill jag stanna eller skulle jag verkligen vilja bo i Stockholm igen? Eller är jag bara drabbad av en plötslig släng av lappsjuka efter några dagars gräsänketillstånd?

Eftermiddagssolen i gattet mellan grannhusen,

och mönstren den bildar genom staketet mot husväggen,

får mig att inse att det är den eviga rastlösheten – för övrigt en egenskap jag ständigt tvingas jobba med – som sticker fram sitt fula tryne. Havet, i alla årstider, är vackert och här, i stillheten och lugnet, har händerna hittat tillbaka till den meditationsform de sånär glömt bort att de behövde, och jag stickar. Mycket, ofta och ibland tills kvällen hinner bli alldeles för sen.

Just denna söndagskväll när jag tofflat klart, snabeldraken ställts undan och huset doftar såpa,

bestämmer jag mig dock plötsligt för att det får vara färdigmediterat och jag kryper ner i sängen. En illasinnad meteorolog på TV hotar med ännu en lömsk morgon på vägarna och jag tänker att det är bäst att vara utvilad när mörker, dimma, svarthalka och skitiga långtradare skall bekämpas på väg till jobbet i Dingle.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tror att jag hyperventilerar så smått vid blotta tanken och somnar gör jag naturligtvis inte. Tidigt sänggående stämmer inte med min dygnsrytm, så kroppen undrar naturligtvis vad det är jag försöker göra. Väderpaniken motas som allra effektivast genom att ha Murviel att se fram emot, så jag börjar lite förstrött leta resor och snubblar över löjligt billiga biljetter precis när de flesta sportloven är över och slår till. Det går snabbt, så att jag inte skall hinna ångra mig. Men nu är det gjort och jag andas lite lättare igen.

Fast innan det är dags för Murviel, skall jag hinna med minst en vända till prinsarna och en tur till S i London.

Flygskammen gör sig påmind, så klart, men jag skall försöka lura ut ett sätt att klimatkompensera. Jag har ju till exempel köpt diskborstar och disksvampar av kokosfiber samt gett mig själv köpstopp för ett tag – kan undra om det kanske räcker en liten, liten bit…?

Nej, det gör det förstås inte men inrikes flyger jag inte längre. Alltid något, kanske.

Vem släckte ljuset?

03 torsdag Jan 2019

Posted by in Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Charles de Gaulle. Paris.

Fyra timmars häng på tråkig flygplats, så vad göra?

Tidningar har lästs på Readly, mat har ätits och nu dricker jag en noisette på ett nyöppnat men ändå ganska ofräscht äteri. Den vegetariska, plastförpackade maten var ändå förvånansvärt ätvänlig, så det vore synd att klaga.

Jag borde jobba undan lite men förmår inte i den oinspirerande miljön. Efter två veckors konstant solsken sjönk hjärtat ( för att översätta ett formidabelt engelskt uttryck) inför landningen genom molnen till ett grådaskigt Paris. Staden, som jag för övrigt inte besökt ordentligt sedan vi var där och firade min systers femtioårsdag för ganska många år sedan.

Istället tänker jag på dagarna i Murviel och hur jag varje morgon beundrat soluppgången genom badrumsfönstret.

3 januari strax efter klockan åtta…

De flesta morgnar har jag bara varit uppe en tidig sväng innan jag fortsatt sova en stund till, men imorse blev reveljen tidig för att hinna röja undan det sista i huset. Med sol strömmande in genom de öppna dörrarna igen, skall tilläggas.

Flygskam har annars flygplatstristessens tidningsläsande idag lärt mig att det heter, det jag borde känna varje gång jag kliver ombord på ett plan. Begreppet är ett av de nyord som utsetts av Språktidningen för 2018 och det kan knappast ha undgått någon att alla vi med visten på sydligare breddgrader, eller som av andra anledningar befinner oss i luften oftare än en gång vart femte år borde skämmas över miljöboveriet. Och jo, den senaste tidens livliga debatt om hur vi snabbt måste ändra vår livsföring om världen skall räddas åt efterkommande generationer, har förstås inte heller undgått mig. Jag finns med i grupper på Facebook där det tipsas om tågresesemestrar och jag har drastiskt minskat min köttkonsumtion. Det kött jag äter är dessutom i de allra flesta fall synnerligen närproducerat. Idéer om närproducerat har jag haft länge, eftersom både djurhållning, mängden gifter i näringsintaget och antalet mil maten far omkring innan den hamnar på min tallrik är av avgörande betydelse för min matskam.

Jag är inte beredd alls på att ge upp Murviel för att det ligger så pass långt bort att flyget för det allra mesta är det enda rimliga resealternativet. De två veckorna med solsken, värme, livgivande dagsljus och lugnet som alltid infinner sig när jag är i murvelhuset betyder så oändligt mycket för mitt mående.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vet att det är ett fantastiskt privilegium.

Jag vet att det gör mig till en miljöbov.

Men jag är åtminstone inte en rysk oligark som skickar det privata jetplanet tillbaka till Ryssland från Marocko för att hämta ett kvarglömt babylarm; något som jag läste en artikel om härom dagen. Det finns trots allt grader av miljöboveri och jag skall gladeligen hoppa på första bästa tåg som är prisvärt och som tar mig ända från Göteborg till Murviel utan alltför många byten, krångliga bokningar och orimligt stor tidsspillan.

Utveckling hoppas jag är svaret. Såväl teknisk som logistisk och inte minst politisk.

Renare flygbränsle, effektivare energikällor och ett europeiskt tågnät som på allvar kan konkurrera med flyget i smidighet önskar jag mig. Annars riskerar miljötänket att förbli en vattendelare mellan en välinformerad medelklass och ja, vilka då? Ryska oligarker med för mycket pengar eller en något sämre bemedlad del av befolkningen som endast tar sig ut i världen med hjälp av lågprisflygen? Vi måste alla avstå, heter det, men hur skall det budskapet förpackas så att det kan omfamnas av en på riktigt bred majoritet?

Jag har inte svaret, förstås. Inser bara att jag har en skyldighet att göra vad jag kan på bred front. Snart lyfter planet mot Göteborg och dagar som ännu så länge gödslar sparsamt med dagsljuset. Om det tycker jag inte. Jag får helt enkelt flytta till Murviel permanent och tvinga med mig alla mina älsklingar! Det vore ett effektiv slut på miljöboveriet för min del.