Eller nja, ett något trevande försök att göra fredagens premiärtur för Transavias rutt Montpellier-Stockholm mötte oss vid gaten på förmiddagens flight.

Det kändes ändå, om inte högtidligt, så åtminstone hoppingivande. Som att världen yrvaket öppnar sig igen och försiktigt undrar om det är dags för applådåskor och champagnekorkar eller om den fortfarande måste jubla återhållsamt och utan att störa? För hur många bakslag och grusade planer har inte det senaste året bjudit på? Hur skall vi våga tro på att detta att resa kan vara vardag igen och inte en lyx som är få förunnat och dessutom förknippat med inte så lite skam?
Det är bara en knapp månad sedan jag flög från Montpellier senast men förvandlingen är påtaglig. Flygplatsen är återigen full av liv, fastän ännu utan den där välkända hetsen. Riktigt så många resenärer är vi inte ännu. Men vi är betydligt fler än de tre vilsna individer som avvaktande tassade in på Montpelliers flygplats härom sistens.
Och det begicks alltså premiär. Det hade jag inte tänkt på.

Under de kommande två månaderna har Transavia rutten ARN-MPL igång och det är otroligt skönt att slippa mellanlandningen i Paris eller Amsterdam. Men planet var inte ens halvfullt, biljetten kostade en spottstyver, så om rutten skall kunna leva vidare, får vi hjälpas åt att fylla planen.

När jag för tretton år sedan bjöds på champagne i kristallglas inför British Airways första flygning till nya Terminal 5, pratades det bara om brist på utrymme för att bygga ut världsmetropolernas redan monsterstora flygplatser för att möta det nästan omättliga behovet av flygstolar för weekendresor, fotbollsresor, konferensresor, julresor till Thailand, shoppingveckor i New York, London, Madrid, Rom, Paris, Barcelona … Flygskam var ett okänt begrepp och smått rusiga över möjligheterna slängde vi oss vällustigt iväg till jordens alla hörn. Jag veckopendlade till London i nästan ett år. Det är svindlande att ens tänka på.

Hur skall vi resa nu, när vi verkar få göra det igen? Här sitter ju jag och uppmuntrar till skamligt flygande! Hur tänkte jag där?
Jag tänkte faktiskt.
Tänkte att den käftsmäll Corona gett oss för lång tid framöver, kanske för alltid, gör resande av det slag vi ägnat oss åt de senaste 15-20 åren tämligen omöjligt. Snart kommer vi att prata om Greta igen och mana till återhållsamhet.
Jag tänkte att lagom är bäst och att jag gillar Greta.
Men om vi ändå måste ta oss ner till Occitanie, kan vi väl försöka måna om rutter som passar många?
Så tänkte realisten i mig att vi heller inte kommer att sluta resa. Rest och rört på oss har vi alltid gjort. Det ligger i vårt DNA.
Nåväl.
Nu är jag iallafall i Solna en kort sväng. Hos prinsarnas prinsar. Äppelskatterna. Hjärtats sång och dans. De bästa.

Fast redan imorgon far jag vidare mot Tjörn via mamma i Värmland. Två välfyllda veckor väntar innan det är dags för semester av helyllesort. Med sagda prinsar, i Murviel. Och för all del med deras päron.