Etiketter

, , , , , ,

L är på tjänsteresa och jag tofflar runt i huset på ön och röjer bort det sista av december. Det är söndag. Jag har ätit en stadig brunch,

läst tidningar och tränat mig i att vara solitär utan att börja klättra på väggarna. Det går ganska bra, men i brist på klättervägg har jag istället röjt och städat tills varenda strumpa hittat tillbaka till sin låda igen och på kvällarna, framför femte säsongen av Frankie & Grace på Netflix, har nästa stickprojekt börjat ta form.

Sommarens och höstens sagotröjor är klara och har levererats till de prinsar de var ämnade för,

De passade perfekt på prinsarna men funkar lika bra som hästtäcken till deras dalahästar;

Medan jag skrotar runt i huset är det prinsarna jag tänker på. Jag längtar; ler när den allt starkare januarisolen påminner mig om att jag fortfarande inte putsat bort B1:s handavtryck på vardagsrumsfönstret från när han var här på höstlovet. Jag inser då att det kanske snart är dags för en ny resa till ön för den lille parveln och bestämmer mig för att få bort handavtrycken medan jag tröstar mig med att det nog snart kommer nya!

Sen tänker jag på alla de andra som jag inte längre träffar så ofta och vars sällskap jag denna söndag kommer på mig med att sakna. Vi har bott på ön i tre och ett halvt år nu och har inga omedelbara planer på att lämna den, för vi mår bra här, både L och jag, mitt stora behov av sociala sammanhang till trots. Mitt över trettio år långa stockholmssammanhang har jag lämnat och medan jag härjar vidare med snabeldraken och jagar dammråttor, funderar jag över om jag kanske ändå skulle vilja flytta tillbaka? Vill jag stanna eller skulle jag verkligen vilja bo i Stockholm igen? Eller är jag bara drabbad av en plötslig släng av lappsjuka efter några dagars gräsänketillstånd?

Eftermiddagssolen i gattet mellan grannhusen,

och mönstren den bildar genom staketet mot husväggen,

får mig att inse att det är den eviga rastlösheten – för övrigt en egenskap jag ständigt tvingas jobba med – som sticker fram sitt fula tryne. Havet, i alla årstider, är vackert och här, i stillheten och lugnet, har händerna hittat tillbaka till den meditationsform de sånär glömt bort att de behövde, och jag stickar. Mycket, ofta och ibland tills kvällen hinner bli alldeles för sen.

Just denna söndagskväll när jag tofflat klart, snabeldraken ställts undan och huset doftar såpa,

bestämmer jag mig dock plötsligt för att det får vara färdigmediterat och jag kryper ner i sängen. En illasinnad meteorolog på TV hotar med ännu en lömsk morgon på vägarna och jag tänker att det är bäst att vara utvilad när mörker, dimma, svarthalka och skitiga långtradare skall bekämpas på väg till jobbet i Dingle.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tror att jag hyperventilerar så smått vid blotta tanken och somnar gör jag naturligtvis inte. Tidigt sänggående stämmer inte med min dygnsrytm, så kroppen undrar naturligtvis vad det är jag försöker göra. Väderpaniken motas som allra effektivast genom att ha Murviel att se fram emot, så jag börjar lite förstrött leta resor och snubblar över löjligt billiga biljetter precis när de flesta sportloven är över och slår till. Det går snabbt, så att jag inte skall hinna ångra mig. Men nu är det gjort och jag andas lite lättare igen.

Fast innan det är dags för Murviel, skall jag hinna med minst en vända till prinsarna och en tur till S i London.

Flygskammen gör sig påmind, så klart, men jag skall försöka lura ut ett sätt att klimatkompensera. Jag har ju till exempel köpt diskborstar och disksvampar av kokosfiber samt gett mig själv köpstopp för ett tag – kan undra om det kanske räcker en liten, liten bit…?

Nej, det gör det förstås inte men inrikes flyger jag inte längre. Alltid något, kanske.