Jazzig fransk cafémusik smeker trumhinnorna och jag har just klämt i mig en cheesecake med hallon och vit choklad. Det är en sällsynt bakelse; mina laster tenderar annars att vara mer salta än söta men nu är jag i den besynnerliga situationen att jag måste slå ihjäl lite tid och då fick det bli så. Lunch är äten och ännu är det inte middagsdags.

Jag har lämnat prinsarna för en stund medan jag tvättar bilen, som efter åtskilliga mil på svenska vintervägar inte längre går att känna igen.

Och hur går en sådan aktivitet ihop med vit choklad och jazz, kanske vän av ordning undrar?

Inte svårt alls, faktiskt. Åtminstone inte om du befinner dig i stockholmstrakten. Du rattar bara in den skitige på Mall of Scandinavia, letar upp The Wash, lämnar bilnycklarna till en ganska trevlig typ som genast börjar använda ditt förnamn och styr sedan stegen mot Le Croissant – the French Coffee House.

För att stilla den ständigt retade franska nerven och för att du lovat dig själv att inte längre ägna dig åt planlös shopping.

Det kunde vara småtrevligt, om jag inte hade retat mig på det engelska påhänget på hakets namn. Det kunde till och med ha varit mysigt, om inte kvinnan vid bordet bredvid pratade på forcerad, om än perfekt, amerikanska och med jämna mellanrum kastar in både f-ordet och onödiga fillers. Efter ett tag inser jag att det  finns ett stråk av kinesisk accent i den ändlösa svadan och att det som jag upplever som skrikigt bara är en hint av karaktäristiskt kinesiskt smatter. Då blir jag istället fascinerad. Engelskan är fullkomligt perfekt men ändå bryter det andra språket igenom.

Franskt känns det till slut minst av allt. Kulissen blir istället nästan fånig med röda sammetssoffor, kristallkronor och hänglås med kärlekshälsningar på skärmväggen bakom mig.

Hänglåsen kan du köpa i kassan medan du beundrar det franska tunnelbanekaklet och skylten ovanför dörren till köket som omotiverat säger ”Gare du Nord”.

Så här sitter jag alltså och snobbar mig i tysthet, medan jag i smyg fnyser åt avsaknaden av såväl äkthet som känsla för vad som skulle kunna få kunden att känna sig förflyttad till ett äkta, åtminstone sydfranskt, café.

Fram med lysrören, tänker jag stöddigt! Släng på en ärtgrön pappersduk med reklam för en vingård (på vinflaskan gärna en konstfärdig etikett med en siluett av en kurvig kvinnokropp) och du är hemma. Det går för övrigt bra med knallorange pappersduk också.

De där iakttagelserna får ändå tiden att gå och det börjar bli dags att hämta den förhoppningsvis betydligt vitare bilen och åka tillbaka till prinsarna igen. Till Bertil, som imorse tog med sig sin gråa elefantkille, drog på sig en morgonrock och hängde med för att hämta sin mamma efter avslutad nattjour,

och till Bror, som kramas, klättrar, pusslar och sprider solsken bara så där i största allmänhet.

Imorgon bär det västerut igen. På moddiga, skitiga vintervägar. Kan undra hur bilen kommer att se ut efter den turen? Planerar redan en avspolning av den vite i Stenungsund. Optimistiskt tänker jag att skiten då inte ska sitta lika hårt som den gjort fram till dagens tvätt.

Oh, well. Världslig sak. Nog med meningslösa iakttagelser för idag.

A bientôt!