Med darrande fingrar på mobilskärmen har de senaste dagarna mina väderappar konsulterats, i from förhoppning om att de förhatliga regnsymbolerna över Murviel skall försvinna. Allt eftersom helgen då betongsulan skall gjutas har närmat sig, har frustrationsnivån ökat till oroväckande ohälsosamma nivåer.

Svetten bryter sånär fram i pannan, magen snörper ihop sig, det vankas oroligt av och an och för min inre syn ser jag den ena gästen efter den andra trampa igenom det murkna virket med elaka bensår som följd. Sommar, sol och bad förstört och fula ärr på de tidigare så tjusiga skånkorna.

En lätt överdrift av möjliga följdverkningar?

Jo, kanske det. Jag är ju vanligtvis heller inte lagd åt katastrofscenariotankehållet. Trots viss erfarenhet ändå av bakslag och sheer bad luck där jag minst anat det.

Men så, denna torsdag, då en saligt lycklig mormor knatat iväg till förskolan i slösande majsol med en ljuvlig prins vid varje hand, konsulteras återigen samtliga väderappar och – voila!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Istället för ben i trasor på trädgårdens besökare efter närkamp med murket trädäck,

Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…

vågar jag återigen hoppas på solvarm, slät betongsula med mjuka mattor på. Med en från en omöjligt blå languedochimmel slösande sol silande genom tonnellens basttak

Snart, snart är jag – vi, hela familjen i omgångar – där!

Bliss.