Jag och julbakarkompis Åsa tjuvstartade advent förra helgen. Adventsstakarna åkte upp i fönstren,

de gamla CD-skivorna med Absolute Christmas plockades upp och varvades med gamla crooners på Spotify. Varje år i över 30 år har kavlarna rotats fram, mormors gamla köksassistent, de ohemula mängderna pepparkaksformer och stora morteln dammats av och alla köksytor rensats från allt som inte har med de gula bullarna och deras magra bruna kompisar att göra. Det är en ritual. Åsa skall ha synpunkter på hur pepparkaksdegen kavlas (hon gör det bäst och tunnast, skall tilläggas) – jag skall med hökblick övervaka att inte bullarna läggs i plastpåsar innan de hunnit svalna. Det hände en gång för sisådär en tjugo år sedan och sedan dess kan Åsa inte anförtros den viktiga uppgiften att påsa katterna.

Så var det där med russinen; inbakade och i snurrorna eller bara i snurrorna? Julbak är allvarliga saker och det är inte på riktigt om inte Åsa är med, iklädd sitt rödrutiga förkläde och alltid med nya julstrumpor som blir mjöliga intill oigenkännlighet efter en dags härjningar i det julstökiga köket.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag älskar det. Bagarstugan är alltid startskottet på de där underbara veckorna när mörkret utanför är ordentligt och effektivt betvingat.

Men jag ljög lite när jag sa att vi gjort det varje år i mer än trettio år. Ett år läste Åsa franska i Chambery och mina småttingar och jag fick klara oss ensamma. Det året bakades pepparkakor från köpt Ica-deg och det är ju alls inte samma sak. Förra året bakades det inte heller. Det lät sig liksom inte göras…

Säkert var det därför det kändes extra mysigt i år. Nya köket levererade och de flyttbara köksöarna agerade föredömligt i sin gemensamma tillfälliga roll som bagarbord.

Halvvägs igenom belönade vi oss själva med fika med spetsad björnjägarglögg. Den smakade ok men inte särskilt glöggigt.

Denna årets riktiga första advent är jag i Stockholm och hänger med lillprinsen. Päronen ägnar sig åt flyttbestyr för nu är det dags för radhusliv för familjen. Imorgon tar Bertil och jag in på hotell och lämnar de arma föräldrarna i flyttkaoset.

Hemma på Tjörn har adventsarrangemanget fått svarta blockljus för att bryta av mot all juleröd nostalgi. Den kan annars upplevas som en smula övermaga för de mindre adventfnattiga av er bloggbesökare. Ni kanske också undrar vad lussebullar och glögg har med bloggens vanligen så franska tema att göra? Svaret är att det inte har ett skvatt med Murviel, Languedoc eller någon del av Hexagonen att göra.

Fast den randiga duken av siden köptes på marknaden i St Chinian och den skarpögde hittar bilder på måltider i murvelträdgården på väggen bakom bagar-Åsa. Det får duga som fransk anstrykning denna gång.

Glad advent, hörrni!