Det är tofflor på fötterna. Tända stearinljus precis överallt.

En brasa i kaminen. Rödvin från Ravanès i glaset. Det senare har en hint av vinäger över sig, eftersom det blivit över efter helgens middag med lammracks från Knottens gård utanför Uddevalla. L är i Oslo, hunden har borrat ner sig i en filt i sin favoritstol och utanför regnar det på tvären igen. Dimmigt är det också. Både lilla jycken och jag vet att kvällsdrillen närmar sig men vi förtränger detta trista faktum. Kan man ha kattlåda för hundar, undrar jag? Alltså bara när vädret är så här ovärdigt, menar jag? Inte annars. Inte i Murviel. Inte när vädret beter sig.

För precis en vecka sedan åt jag middag i Vieussan. Kvällen var sval efter en solig och ljuvlig novembermåndag. På vägen dit blev vi tvungna att att stanna på bron över Orbfloden för att fotografera Roquebrun, som i skymningsljuset var vackrare än någonsin.

Väl framme i Vieussan hade mörkret sänkt sig och av den vidunderliga utsikten såg vi inte mycket. Men vilket ställe! Ett sådant hus! Här har gäster avlöst varandra under hela säsongen men nu vilar både hus och värdpar. Att Maison Vieussan har en framgångsrik säsong bakom sig är inte svårt att förstå – de vet vad de gör, Gunnar och Lotta!

Kanske kan jag pricka in nästa års franskkurs med Franska Johanna just här i byn som klamrar sig fast längs med bergväggen ovanför floddalen? Får sätta lårmusklerna i hårdträning inför ett sådant äventyr, dock; bygatorna är branta och sätter trötta knän på rejäla prov men sådant är förstås bara nyttigt.

Planen bortom årsskiftet för egen del är annars att kunna arbeta mer flexibelt och jag är försiktigt hoppfull om att det skall kunna gå vägen. Våren skall användas åt att förbereda två verksamheter med planerad start hösten 2017. Skolrelaterat, förstås, och ännu så länge lite halvhemligt men jag skall inte vara en aktiv rektor i vår. Behöver jag nämna att planen då är att kunna tillbringa mer tid i Murviel…?

Till helgen kommer Åsa med jyckens släkting Aska och då blir det premiär för julbak i tjörnköket. Förra året var det överhuvudtaget inte aktuellt. Vatten till kaffet fick hämtas i ett trött spygrönt badrum och disken togs om hand i tvättstugan i källaren. Köket var i sitt värsta stadium av renoveringskaos och överallt stod flyttlådor, verktyg och annan bråte som en totalrenovering för med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men den som väntar på något gott…

… hittar sig själv ett år senare i ett hus med nytt kök, två nya badrum, nymålad fasad, ny tvättstuga, nya golv, nya ytterdörrar och med bara lite tapetsering och målning av lister kvar innan hela huset är genomgånget. Det är vansinnigt skönt. Jag kan titta ut genom nyputsade och nymålade fönster och njuta av månen (innan dimman rullade in, vill säga) utan att störas av skräp och bråte både utanför och innanför fönstren.

Fast det vore ju synd att inte ha något projekt på gång och med en älskad dotter som ritat kök på IKEA och ett murvielskt kök, som under de år vi haft huset lappats och lagats utan att bli riktigt bra, så börjar det bli dags…

Planen nu är att den där ljuvliga dottern och jag skall bygga kök i Murviel tillsammans i vår. Med viss hjälp, förstås, men mycket av det på egen hand. Jag hoppas att inget kommer emellan. Jag hoppas att det isåfall inte blir jättemycket jobbigare än vad jag föreställer mig. Vi skall ha snickarbyxor, svettpärlor i pannan, skiftnycklar och skruvmejslar i fickorna och upprullade tröjärmar. På fötterna utslitna Birckenstocks, på fingrarna småsår och när solen fjäskat och kråmat sig länge nog, en lunch, en kopp kaffe eller kanske ett glas vin på verandan.

Idealiserad bild?

Alldeles säkert.

Men vad gör väl det? Behöver sådana när novembermörkret parkerat sig.