25 onsdag Sep 2019
Posted in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar
Etiketter
Jag hade en hel dag bakom min grind igår. Det var inte riktigt meningen men så fick det bli när ett mejl om möjlig leverans av det beställda kylskåpet plingade till i min inbox. Jag satt och jobbade medan jag väntade och eftersom det finns att göra, så var ju inte det alldeles tokigt. Fast solen utanför lockade och hann göra mig en smula otålig, Läs mer
17 måndag Jun 2019
Posted in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar
Etiketter
En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?
Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…
De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.
Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.
Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.
Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:
Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.
Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna
Har visat den redan för några blogginlägg sedan…
och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.
Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.
På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…
Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!
24 onsdag Apr 2019
Posted in Inredning, Renoveringar, Resor
Det rusar förbi utanför mitt TGV-fönster, landskapet som har blivit ett nytt hemma för mig. För det mesta har jag sett det genom mitt bilfönster men då är det förstås mest fokus på vägen. Jag hinner ändå se hur landskapet skiftar och hur det går en tydlig klimatgräns strax söder om Lyon. Vinodlingarna hänger med ett tag medan vegetationen i övrigt snabbt ändrar karaktär från typiskt medelhavskt till mer mellaneuropeiskt. Det är vackert det med. Bitvis idylliskt, rentav, men utan att ta tag i mig på det sätt som garriguen, bergen, olivlundarna, akaciorna, lagerträden och cypresserna gör.
Två murvielveckorär till ända och S sitter på ett plan på väg till London, där studier skall avrundas innan hon återvänder till sina svenska hoods igen. L är den som stänger huset den här gången, innan han är tillbaka på ön tillsammans med mig.
Det är väldigt svårt att lämna murvelhuset och veta att det dröjer två månader innan det är dags för sommarvistelsen. Det är för lång väntan. Jag far ner för en blixtvisit i slutet på maj men det räknas liksom inte. Då skall jag bara ner och inspektera och förhoppningsvis ställa iordning efter betonggjutningen vid poolen. Kanske finns också en liten chans att köksstommarna, monterade av S och E, har kommit upp på väggen då.
Jag tänker att kanske Francois bestämmer sig för att tidigarelägga sin del av jobbet när han ser hur mycket som hunnits med…?
Jag skall också fixa handtag, träbehandling till bänkytorna, konsoler till vägghyllorna, och hinna med en köksplaneringsträff till för att säkerställa att alla detaljer ramlar på rätt plats. Vår snälle elektriker behöver jag försöka få fatt på också, så att strömbrytare kan flyttas och uttag till köksön ordnas. Det senare tarvar för övrigt en hel del detektivarbete med hjälp av Google, Pinterest och diverse inredningsblaskor. Där har nya tankar vuxit fram, nämligen, sedan L påpekade den egentligen uppenbara nödvändigheten av eluttag vid köksön. Det lär trots allt tillredas en hel del med hjälp av allehanda köksmaskiner just där. Tips mottages dessutom tacksamt!
Trots att vi ruvat på köksplanerna i många år redan, så dyker det upp nya idéer och lösningar hela tiden och nu är jag tacksam över att det har fått ta så lång tid. Det känns ordentligt genomtänkt till slut. Att vi sedan gör arbetet i två omgångar är säkert också bra; efter en sommar med många gäster i huset och med den nya delen klar, dyker det kanske upp nya klurigheter att ta ställning till. Långsamt men rätt hoppas vi på, hellre än fort och fel.
I höst blir det dags för resten av köket och har jag riktigt ordentligt tur, så kanske jag får med mig hugade målare, som hjälper mig få rätt färg på de trärena köksluckorna.
Åsså kanske jag kan snika till mig ett par instruktionstimmar av Maison de deux, så att det blir lagom mängd färg i strykningarna. Provluckan fick inte godkänt, nämligen. Anneli tog sig för pannan, himlade med ögonen och väste fram ett uppgivet men jag har ju lärt dig!, när hon såg det tjocka lagret färg på den arma provluckan.
Jag ursäktar mig med att det var mörkt när jag målade och att penseln var hård efter en tidigare målningsomgång.
Sådär går tankarna medan en lång resdag snart klarats av när jag om en liten stund kliver på planet till Göteborg. Det blir alltid lite meckigt att ta sig från Murviel till Göteborg. Men helt fel är det inte att, precis som med landskapet utanför tågfönstret, kunna njuta vidare av scenerierna utanför flygbussfönstret i Paris. Mumma för en hus- och fönsterkramare som jag!
Trots regnet.
Eller kanske i ännu högre grad just därför?
Jag blev lite sugen på att stanna, rycka åt mig en låneelsparkcykel (visst är svenskan magisk med sina möjligheter till sammansatta ord?) och susa nerför avenyer, alléer och rue-ar med stopp för näringsintag och dryck på trevliga uteserveringar med jämna mellanrum.
Men det får bli en annan gång. Det finns annat som pockar på uppmärksamhet hemmavid.
17 söndag Mar 2019
Etiketter
Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever.
Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,
Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012
vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.
I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar
och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.
Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.
Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.
Bänkskivor hade vi inga…
Så blev det inte.
Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak
april 2013
och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.
Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.
Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet.
Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.
En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.
Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,
Kanske en sådan från Lofra…
kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.
Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.
Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.
Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.
Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.
Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?
Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.
Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.
Med en gång eller till slut.
Dingletulpaner…
14 måndag Nov 2016
Posted in Murvelhuset, Renoveringar
Etiketter
Det är tofflor på fötterna. Tända stearinljus precis överallt.
En brasa i kaminen. Rödvin från Ravanès i glaset. Det senare har en hint av vinäger över sig, eftersom det blivit över efter helgens middag med lammracks från Knottens gård utanför Uddevalla. L är i Oslo, hunden har borrat ner sig i en filt i sin favoritstol och utanför regnar det på tvären igen. Dimmigt är det också. Både lilla jycken och jag vet att kvällsdrillen närmar sig men vi förtränger detta trista faktum. Kan man ha kattlåda för hundar, undrar jag? Alltså bara när vädret är så här ovärdigt, menar jag? Inte annars. Inte i Murviel. Inte när vädret beter sig.
För precis en vecka sedan åt jag middag i Vieussan. Kvällen var sval efter en solig och ljuvlig novembermåndag. På vägen dit blev vi tvungna att att stanna på bron över Orbfloden för att fotografera Roquebrun, som i skymningsljuset var vackrare än någonsin.
Kjell Hansby knäppte bilden
Väl framme i Vieussan hade mörkret sänkt sig och av den vidunderliga utsikten såg vi inte mycket. Men vilket ställe! Ett sådant hus! Här har gäster avlöst varandra under hela säsongen men nu vilar både hus och värdpar. Att Maison Vieussan har en framgångsrik säsong bakom sig är inte svårt att förstå – de vet vad de gör, Gunnar och Lotta!
Kanske kan jag pricka in nästa års franskkurs med Franska Johanna just här i byn som klamrar sig fast längs med bergväggen ovanför floddalen? Får sätta lårmusklerna i hårdträning inför ett sådant äventyr, dock; bygatorna är branta och sätter trötta knän på rejäla prov men sådant är förstås bara nyttigt.
Planen bortom årsskiftet för egen del är annars att kunna arbeta mer flexibelt och jag är försiktigt hoppfull om att det skall kunna gå vägen. Våren skall användas åt att förbereda två verksamheter med planerad start hösten 2017. Skolrelaterat, förstås, och ännu så länge lite halvhemligt men jag skall inte vara en aktiv rektor i vår. Behöver jag nämna att planen då är att kunna tillbringa mer tid i Murviel…?
Till helgen kommer Åsa med jyckens släkting Aska och då blir det premiär för julbak i tjörnköket. Förra året var det överhuvudtaget inte aktuellt. Vatten till kaffet fick hämtas i ett trött spygrönt badrum och disken togs om hand i tvättstugan i källaren. Köket var i sitt värsta stadium av renoveringskaos och överallt stod flyttlådor, verktyg och annan bråte som en totalrenovering för med sig.
Men den som väntar på något gott…
… hittar sig själv ett år senare i ett hus med nytt kök, två nya badrum, nymålad fasad, ny tvättstuga, nya golv, nya ytterdörrar och med bara lite tapetsering och målning av lister kvar innan hela huset är genomgånget. Det är vansinnigt skönt. Jag kan titta ut genom nyputsade och nymålade fönster och njuta av månen (innan dimman rullade in, vill säga) utan att störas av skräp och bråte både utanför och innanför fönstren.
Fast det vore ju synd att inte ha något projekt på gång och med en älskad dotter som ritat kök på IKEA och ett murvielskt kök, som under de år vi haft huset lappats och lagats utan att bli riktigt bra, så börjar det bli dags…
Planen nu är att den där ljuvliga dottern och jag skall bygga kök i Murviel tillsammans i vår. Med viss hjälp, förstås, men mycket av det på egen hand. Jag hoppas att inget kommer emellan. Jag hoppas att det isåfall inte blir jättemycket jobbigare än vad jag föreställer mig. Vi skall ha snickarbyxor, svettpärlor i pannan, skiftnycklar och skruvmejslar i fickorna och upprullade tröjärmar. På fötterna utslitna Birckenstocks, på fingrarna småsår och när solen fjäskat och kråmat sig länge nog, en lunch, en kopp kaffe eller kanske ett glas vin på verandan.
Idealiserad bild?
Alldeles säkert.
Men vad gör väl det? Behöver sådana när novembermörkret parkerat sig.
Murvielklotter 