En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!