Etiketter

, ,

Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever. 

Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,

Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012

vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.

I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar

Detta bildspel kräver JavaScript.

och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.

Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.

Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.

Bänkskivor hade vi inga…

Så blev det inte.

Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak

april 2013

och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.

Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.

Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet. 

Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.

En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.

Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,

Kanske en sådan från Lofra…

kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.

Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.

Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.

Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och  skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.

Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.

Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?

Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.

Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.

Med en gång eller till slut.

Dingletulpaner…