Klockan är 11 och jag sitter på madrasskanten i murvelhuset, där vi skall sova vår första natt. Ute är dimman tät efter en solig och fin languedocdag. Trafiken på gatan utanför har tystnat och vi har sovrumsfönstret mot den nu mörka trädgården öppet. Andra ljud har tagit över; en hund gnyr lite sorgset, kanske är den mörkrädd? Det mesta av den unkna, instängda lukten i huset är borta, vi har vädrat hela dagen.

Sol har lapats utanför poolhuset intill den grönsörjiga poolen och jag har plockat torra apelsiner från det illa åtgångna apelsinträdet. Huset och trädgården skall ut ur sin långa dvala nu, göra sig redo för familjen och det känns nästan högtidligt så här efter att den första euforin lagt sig och intrycken skall sorteras.

Dagen började som den slutar, i tät dimma på Hotel des Poètes inne i Beziers. Därifrån for vi direkt till Huset för att möta Ewa och inspektera städningen. Vi stannade lite för länge och blev en aning sena till notarien i Magalas, där vi också träffade Freddy, mäklaren som vi dittills bara haft kontakt med mejlledes. Buntvis med papper signerades, inget lämnades åt slumpen och det hela kändes väldigt ordentligt, om än en smula omständigt.

Ytterligare en sväng till förbi ägorna hanns med innan det var dags för banken, där franskt konto skulle öppnas. Mer handskakningar, bonjours och pleased to meet yous och så stod vi utanför bankporten och tittade på varandra, L och jag. Vi har ett franskt hus och ett franskt bankkonto. I kylskåpet står champagneflaskan från Ewa. Imorgon, när den blivit riktigt kall och god, skall den korkas upp.

Och hur känns sånt, då, kan man fråga sig?

Overkligt.

Inte klokt.

Ödmjuk känner jag mig inför det faktum att vi rott det här i hamn så långt och vi är rackarns glada.

Mme flicknamn skulle kunna vänja sig vid detta, minsann.