Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?