Jag hade en hel dag bakom min grind igår. Det var inte riktigt meningen men så fick det bli när ett mejl om möjlig leverans av det beställda kylskåpet plingade till i min inbox. Jag satt och jobbade medan jag väntade och eftersom det finns att göra, så var ju inte det alldeles tokigt. Fast solen utanför lockade och hann göra mig en smula otålig,

tills jag insåg att min väntan hade tagit sin början strax före tolv. Jag hade lätt hunnit ta min simtur under lunchen men jag är helt enkelt härnere alldeles för lite – det måste ju vara det det beror på…? – och tänker orutinerat nog inte på att mellan tolv och två är det bara att lägga ner. Istället satt jag framför skärmen med mitt fjärrjobb, såg till min stora glädje en förfrågan om ett nygammalt uppdrag och hann styra med det.

Så kom de. Kvart över två blev det trafikstockning på gatan utanför när lästbilen parkerade vid vår grind. Paketet såg monstruöst ut. De unga transportörerna rattade vant pirran med kylskåpet men blev stående framför den branta yttertrappan med varsin tappad haka. De tyckte att trappan såg monstruös ut. Soldränkt är den också mitt på dagen.

– Skall skåpet upp dit, pep den ene klentroget och tittade på mig, en aning blek i nyllet.

– Jorå, bekräftade jag. Den måste uppför trappan.

Så blev vi stående en stund och tittade dumt på varandra. De frågade om jag kanske kände någon som kunde komma och hjälpa till men jag konstaterade snabbt att ett sådant riskfyllt uppdrag vill jag inte utsätta någon för. Inte heller de två unga och ganska småväxta transportörerna, för övrigt, som hade börjat cirkla runt skåpet, som för att analysera läget en vända till.

Så ringde de på förstärkning och in i trädgården stegar en myndig Patrice som uppenbarligen varit med förr och genast skrider de till verket utan några som helst hjälpmedel. Det såg faktiskt inte klokt ut. Jag funderade allvarlig på att ringa väl vald fransk arbetsmiljöinspektör. Eller åtminstone deras mammor.

Jag tycker att det är sk-tjobbigt att se sånt och att veta att det är för att serva mig som de utsätts för sådana onödiga risker. Ryggar, knän, handsklösa händer som slinter, ett groteskt tungt skåp som med en enda felmanöver skulle kunna välta över någon av dem och krossa både det ena och det andra. Jag fann mig dock inte. Sa ingenting utan blev stående att titta på dem med gapande mun och med hjärtat i halsgropen. Arbetsgivarnerven i mig hade kunnat ge mig riktiga mardrömmar efter att ha bevittnat något dylikt.

Upp kom till slut ändå skåpet

och transportörerna drack vatten med händer och armar som skakade av ansträngningen.

Där står det nu mitt på golvet i väntan på installation.

Det ser mindre monstruöst ut uppackat och jag tycker till och med att det ser riktigt stiligt ut, som lillprins Bertil skulle ha uttryckt saken. Nåväl, rymlig, praktisk och genomtänkt känns pjäsen iallafall, så det blir bra.

Imorse kom François ångande med verktyg och panel. Snabbt fick köksön på sig klädsamma brädlappar och det fick hela arrangemanget att se platsbyggt ut.

Etapp två är därmed ordentligt igång och med grönt ljus för elen från François, får morgondagen ägnas åt spisjakt medan François fortsätter med de öppna hyllplanen och skafferiinredningen.

För övrigt fortsätter solen att lysa. Det är lagom varmt och det kvittras och kvillrar i träden igen. Några förirrade flygmyror från gårdagens svärm dyker ner i poolvattnet och kommer sedan inte upp igen. Korkat, om du frågar mig.

Det var en märklig upplevelse igår att plötsligt få ploga sig fram bland myrorna i poolvattnet (jag kanske överdriver lite men många var de) och lika snabbt som svärmen dök upp, lika snabbt försvann den igen. Inte ett okänt fenomen, visste lindbergarna att berätta när de dök upp för ett kvällsbad i den vid det laget myrfria poolen.

 

Jag varvar jobb, småfix i huset och stunder vid vattnet i lagoma doser och känner att jag får en hel del gjort utan att för den skull varva igång och känna mig jagad. Simturerna gör gott på en kropp som tvingats till idogt stillasittande och igen lovar jag mig själv att avsätta tid för rörelse när jag är tillbaka i Sverige. 

Här blir det så självklart. Hemma är det ytterligare något som skall få plats i kalendern. Jag får helt enkelt göra plats. Jag mår ju så mycket bättre när jag får till det. Sova är bra grejer också. Det är bestämt dags.

Bonne nuit!