En sådan helg jag haft! Finaste fina S har varit hemma och med henne de bästa vänner någon nittonåring kan ha, liksom äldsta älsklingen med pojkvän och lika fin vän och så A:na med päron.

Under lördagen fylldes lägenheten på sjätte våningen med skratt, oavbrutet tjatter, julmusikslistor på Spotify och allt intensivare dofter av saffransbullar och pepparkakor.

Snö utanför och fler stearinljus tända än vad brandkåren kanske rekommenderar och julstämningen satte sig stadigt. Jag måste tillstå, även om det är emot alla mina antisnöprinciper, att de här adventsveckorna i december lever högt på gnistrande snö och snabbt fallande temperaturer – minus tio grader nu på kvällen, närmare bestämt.

Nu har lugnet sänkt sig, jag är ensam vaken med en snarkande hund bredvid mig. Under dagen har jag hunnit se I sista minuten på Stadsteatern med allra bästa vänner, en liten shoppingtur med efterföljande sexåringsmiddag för att till sist vinka av S, som nu är på nattåget tillbaka till Skåne. Tre veckors intensivt arbete återstår innan det är dags att sätta sig på planet söderut.

Några orosmoment finns förstås, för förutsägbart är livet sällan. Iberia och därmed Vueling, hotar med strejk inför julhelgen och det vore förstås en smula snopet om vi inte kom iväg. För även om jag inte hinner ägna så mycket tid åt att tänka på Murviel, så ligger det där och ständigt lurar under ytan, längtet.

Ett annat orosmoment står mamma för. Hon har fått en återbudstid och läggs in för höftledsoperation imorgon och jag är lättad över att hon fått en tid så snabbt men också förstås lite orolig. Inte kanske i första hand för operationen utan mer för hur hon skall må efteråt, trots att så gott som alla som har erfarenhet av dylika ingrepp vittnar om omedelbar förbättring och återvunnen livskvalitet. Får väl helt enkelt ägna mig åt att hålla tummar för både det ena och det andra!

Nästa helg skall jag hälsa på konvalecenten, pyssla om henne och fira andra advent. Det blir en helt annan historia än de senaste 48 timmarnas intensitet men fint det med.