Etiketter
Murviel lès Béziers, Ostindiefararen, Skärhamn, Tjörn, Väder
Kalenderwidgeten säger 13 dagar kvar till avfärd mot Murviel medan nationaldagshelgen har firats med roadtrip till Skåne, Göteborg och Tjörn
med bonusfrun och lilla älskade yngsta som nu lämnar Skåne för en ny tillvaro på Västkusten. Det är omtumlande och fint på samma gång. Intensivt är det med hektiska jobbveckor, terminsslut och flyttlass och jag drömmer allt intensivare om långfrukostarna i skuggan vid vårt olivträd i murvelträdgården, om morgonens första simtur, om cikador och ljumma kvällar i sällskap med vännerna på plats. Det är en helt annan tillvaro och tankarna på den får mig att orka lite till, masa mig ur sängen ännu en tidig morgon och navigera mig genom vardagarna fram mot hägrande semester.
Men två nätter på Tjörn utan att också kunna njuta av dagar där, får mig att inse – än en gång – att jag vill ha svensk sommar också. När den är som bäst är den nästan oslagbar och klarar faktiskt att mäta sig med tillvaron i Murviel. Om det bara gick att lita på, det svenska sommareländet!
Fast nu, när Murviel finns, får inte vädret samma betydelse längre för sol, det får jag ju! Så jag dristar mig till att i tanken planera för en semestervecka på hemmaplan också… kanske. Om solen skiner. Om jag får nog av cikadeväsen, kall rosé i eftermiddagsglaset, sammetsnätter, lojt poolplaskande och utflykter till vinggårdar, havet, kristallklara bad i hisnande raviner, marknader och barn och vänner på besök.
Som om. Det skulle hända.
Men det skulle kunna bli en svensk semestervecka ändå. Jag skall tänka på saken.