Murviel är just nu mer avlägset än det varit vid något tillfälle sedan det blev vårt. Höstlov har bara mina elever och medarbetare medan jag tar tillfället i akt att få undan sådant som blivit liggande. Jobbet äter just nu upp mer av min tid än vad som är helt hälsosamt. Tid som skall vara fritid är det inte riktigt och de där franska tankarna som ständigt pockar på uppmärksamhet skjuter jag bryskt åt sidan. Inte har jag tränat franska på flera veckor heller och intensivkursen fick jag lägga ner. Till råga på allt är det november.

Men så kommer det ett vykort. Ett sådant du skickar med hjälp av en app på mobilen. Kortet är från älskade J och brödet är nybakat, salladen himmelsk och eftermiddagssolen över murvieltaken intensiv.

Jag blir sittande med kortet framför mig. På datorskärmen ber fakturor om attester men jag har åkt till Frankrike. Åtminstone i tanken. Med J och syster. Varmt är det också och inte alls november.

Så dyker det dessutom upp ett meddelande på Facebook och nyår i Murviel börjar likna fest med allra bästa vänner och har vi lite flax kanske också ett och annat älskat barn bestämmer sig för att stanna ända till 2013!

Då inställer sig förstås också frågan om vi får fira jul och nyår på en byggarbetsplats eller om det mesta är klart till dess? Monsieur Campo har ju fått sin devis och om Loubets köksjobb avlöpt planenligt skall det vara klart. Om det vet vi just ingenting, så jag ringer en bygranne på väg ner för att flytta till ett annat hus i byn och han lovar att gå och titta till vårt. Han skall också höra sig för med sin ”husvärd” om hon kan tänka sig att fungera som sådan också för murvelhuset. Det är en nödvändighet, inser vi, när vi nu inte kan åka ner själva lika ofta som vi gjort hittills. Det är förstås det där gaffa-taket, som fått oss att inse att huset behöver regelbunden tillsyn också när vi inte kan stå för den själva. Eventuella otrevliga överraskningar kan det ju vara bra att vara förberedd på innan man ställs inför faktum.

Jag läser mitt inlägg och inser att jag låtit tankarna flyga helt osorterat men så fungerar det. Jag tänker på allt samtidigt och den ena tanken bryter sig in hos den andra och det som knackas fram på tangentbordet är nästan som ett stream of consciousness-flöde. Om man nu skall göra sig litterärt märkvärdig. Och det ska man. Tydligen.