… att när jag packar min necessär och min resväska nästa gång, så gör jag det för att flytta. Dagarna i Ulebergshamn är snart till ända och utsikten utanför våra fönster kommer att vara en annan. Inte lika vacker men vår egna, och jag längtar. Varje dag de närmaste dagarna skall vi packa ihop våra saker och ha framme bara precis det vi behöver för de sista dagarna här. Sängen bäddas om en sista gång, halvtomma flaskor och tuber åker ut ur badrumsskåpet och ner i papperskorgen och till min glädje inser jag att behovet av rensning nu är minimalt, eftersom det klarades av under flytten från Tjörn.

Inga gardiner, inga tavlor, inga speglar, krokar eller hyllor har vi satt upp och möblemanget i Ulebergshamn har varit ytterst begränsat. Köket skall flyttfirman få packa ihop, medan böckerna är kvar i lådorna som packades när vi flyttade ifrån Tjörn i augusti. Städningen har vi också lejt bort, så jag inbillar mig att det denna gång blir en riktig latmansflytt för vår del.

Det känns bra i magen. Jag tror – fast säker kan man aldrig vara när det gäller mig – att den här flytten skall vara den sista på ett tag. Det var från början kanske inte tänkt att vi skulle bli kvar på Tjörn men huset blev så bra och vi trivdes. Fast känslan av att Tjörn inte var den plats vi skulle vara på permanent lämnade mig aldrig riktigt. Varför kan jag inte förklara fullt ut.

När jag ser tillbaka på mina bostäder genom åren, inser jag att det är murvelhuset som är min mesta konstant. Ingen annan plats har jag kunnat kalla mitt lika länge och ingen annan plats har jag längtat till så intensivt som dit. Inte heller ser kärleken till det gamla stenhuset ut av avta ens lite. Snarare cementeras den och flytten till Tjuvkil är drivet av en önskan om ett lättskött boende i Sverige för att helhjärtat kunna använda inrednings- och renoveringskrutet på murvelhuset. Hus måste ständigt skötas om, i synnerhet ett äldre, och vi hinner inte med mer än ett underhållskrävande boende, har vi insett. Innehållet i plånboken vill vi till slut också kunna använda på andra saker än brädor och målarfärg.

Lite ångest hade jag i somras över att lämna tjörnhuset. Ingen sådan finns nu. Havet har vi kvar nära, nära, även om vi inte kommer att kunna se det från våra fönster. Jag vill nog alltid ha tillgång till hav, till en horisont i blickfånget och till förnimmelsen av världen bortom den.

Om en stund träffar vi vår världsbästa bankkvinna Susanne (vem hade trott att en sådan person kunde vara så betydelsefull?) för att lägga upp de nya lånen och ha allt förberett inför inflyttningsdagen. Sedan återstår bara att räkna ner och säga hejdå till det senaste årets relativa rotlöshet. Tämligen bokstavligt vill jag slå rot nu och funderar över vilka klätterrosor jag vill sätta i lådor av corténstål. Odlarambitionerna kom på skam i Skärhamn, där blåsten tog kål på det mesta som jag planterade. Vår plätt i Tjuvkil är pytteliten och alldeles lagom anpassad till mitt ganska svala odlarintresse, så det skall nog bli bra.