De har åkt nu, kusinerna Iben och Maj. Till slut lyckades båda familjen i semesterns sista skälvande dagar trycka in en tripp till Tjörn. Två små roliga, gulliga, ljuvliga ettåringar, som båda börjar i barnehage/på för­skola på måndag, gav mig den energi och beslutsamhet som jag behövde för att komma igång ordentligt med flyttbestyren.
Majs mamma och Ibens pappa rensade de lådor med deras saker som blivit kvar här (tjörnhuset har otroligt mycket förvaringsplats) och sedan dök de ner i lådorna med sparade barnkläder. Åtråvärda kläder valdes ut och fördelades och min nostalgitripp ville aldrig ta slut.

Men nu är det gjort. De har sagt hejdå till tjörnhuset och kört vidare hem till vardag och alldeles nya rutiner bortom föräldraledigheterna.

Kvar är vi och ett allt tommare hus. Det är nu det märks att det trots allt de senaste sju åren gjorts en del rensningar. Det som stått i förråd, garage och hyrt magasin är i allt väsentligt redan uppsorterat, möjligen med undantag för en del av de saker som vi tagit hand om efter våra mödrar. Det hyrda magasinet har sedan fotografering och visning varit svårt att överblicka. Det var bråttom att få bort saker och det fanns inte tid att sortera ordentligt. Inför gårdagens färd dit gruvade jag mig därför – tänkte att det här kommer att ta tid att få ordning på…

Men en dryg timme senare stod tjuvkilsprylarna prydligt till vänster i magasinet, kläder och skor för kommande höst och vinter lättillgängligt till höger, murvielprylar i högra hörnet längst in, och alla möbler som skall lämnas till loppis i mitten.

Möblerna är min svärmor Anna-Stinas. De är jättefina, men det är en inredningsstil som trots allt inte är vår. I radhuset i Tjuvkil tänker vi ta ett omtag och inreda utan vare sig nostalgi eller krusiduller. Alla sådana böjelser får murvelhuset istället ta hand om. Jag längtar till sagda murvelhus nu mer än någonsin. Där är fortfarande vårt ”hemma” intakt. Det är tryggt, välkänt och vårt.
Det är känslomässigt ansträngande att flytta. Det har jag knockats av vid de flyttar vi gjort det senaste decenniet. Jag tycker otroligt mycket om vårt tjörnhus men jag påminner också mig själv om att när vi flyttade hit till vårt tidigare sommar­ställe, så var tanken att stanna ett år eller två för att renovera …

Sedan skulle det säljas och vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och prinsarna. Istället blev det sju fina år i lugnet och vinden på Vrakvägen.

Tankar på Stockholm finns överhuvudtaget inte längre, trots prinsar och numera lilla elsietrollet. De bor stort och jag hälsar på dem ofta.

Ett drygt halvår utan ett sverigehemma väntar. Hur kommer det att påverka oss och våra framtida planer? Blir Tjuvkil det fasta? Eller blir Murviel rentav ett primärhemma?

Mycket hinner hända på ett halvår, det har jag lärt mig. Jag kommer säkert att hinna dryfta mina tankar här många gånger innan vi står där vid dörren till det splitternya radhuset och sätter en blänkande nyckel i låset.

Mest känns faktiskt allt det här bara spännande nu. Jag pausar flyttbestyren i några dagar och drar på grillfest till Värmland, följt av efterlängtat häng med solnafamiljen. Efter det är det ingen pardon. Då finns inte längre något det där kan vi ta imorgon. Men jag är beslutsam nu. Det bockas av på att-göra-listan i planerad takt och mentalt har jag till slut redan flyttat. Jag säger förlåt till tjörnhuset och bedyrar att det är högt älskat och alldeles säkert får nya fans i familjen som snart tar över.